KIM´s liv: Reflekterar V

Vecka 42

Utforska integritet...

Det här är inget lätt ord. Det är lätt att säga, lätt att använda, men nu när jag börjar smaka på ordet, börjar försöka hitta förklaringar på det, exempel på det, så..... Njae...
Jag har alltid uppfattat ordet som en beskrivning av någon som inte går att rubba, på ett positivt sätt. En person som har integritet står stadigt i livet, går inte att snacka omkull och är lite spännande, ja rentav upphöjt oåtkomlig på samma gång. Så långt inga bekymmer alltså. Men om jag då ska fundera kring ordet i förhållande till mig själv blir det knepigt. För hur ska jag veta om jag har integritet? Om jag känner att min integritet håller, eller inte...? Integritet är lätt att beskriva utifrån, när det handlar om någon annan. Men inte när det handlar om mig själv..
När jag slår upp ordet så lär jag mig att det kommer från latinets "orörd, hel". Så känner jag mig definitivt inte. Inte inuti mig, i alla fall. Hela livet har jag känt mig ifrågasatt, både av andra och mig själv. Så har jag då skaffat mig utbildning och arbete, och därmed fått samhällets "godkänd"stämpel i pannan, i hopp om att äntligen få känna mig orörd och hel. Tji fick jag. Givetvis blev livet enklare efteråt, men inuti mig blev jag inte ett smack säkrare på mig själv. Fortfarande är jag en tvivlare av stora mått, en som alltid undrar om jag inte borde vara si istället, om jag inte skulle valt så istället.
Det går nu upp för mig att om jag ska kunna börja känna att jag har integritet i mina egna ögon, så behöver jag börja ta mig själv på allvar, oavsett vad jag tror att omgivningen ska tycka, och oavsett hur den reagerar. De orden är också väldigt lätta att säga, att skriva... Ska bara göra det också...

En mycket gammal ek. Hon visar mig vad integritet är. Jag kramar henne, jag känner henne.

Ja jag ger mig själv det skydd och den näring jag behöver för att utvecklas och må bra. Nu gör jag det. Äntligen så gör jag det. Jag behövde nå den här fasen i livet innan jag kunde börja göra det. Behövde tvivla, vänta, snurra runt i min egen känslomässiga förvirring så här länge. Behövde vänta ut tiden så att mina barn skulle bli tillräckligt stora. På något sätt har deras behov av skydd och näring varit viktigare än min egen. Så klart, det är precis som det ska vara. Jag antar att det helt enkelt handlar om biologi - man ser till avkommans behov före sina egna. Först nu när de inte behöver mig lika mycket längre, först nu när jag skilt mig har jag skapat mig det utrymme, den tystnaden jag behöver för att höra min inre röst, den röst jag inte har hört för allt vardagsbrus. Jag behöver egen ensamtid. Jag behöver sova (jag är kvällstrött och morgonpigg!). Jag behöver äta bra mat (min kropp vill inte längre dagligen få i sig kött, socker, alkohol). Jag behöver le, gråta, dansa, lyssna på min musik. Utan att någon ser, hör eller vet. Utan att jag behöver anpassa mig till gruppens normer.
Det är en smula sorgligt att jag inte kunde förmå mig att skapa det utrymmet åt mig själv redan när jag var 10, 14, 21 eller 28 år gammal. Kanske visade ingen hur man gjorde, kanske var jag för rädd, kanske fanns inte verktygen då. Mycket hade blivit enklare i mitt liv om jag hade kunnat hitta min inre röst tidigare. Men jag är glad att jag kan göra det nu. Med rätt skydd och med rätt näring växer sig själen stark.