Pengar

Usch. Det här suger verkligen. 

Jag har hamnat tillbaka på min ursprungliga fabriksinställning. 

Så går det nämligen när man rebootar systemet. 

Jag är pank. Som förr. Som när jag hade vare sig utbildning eller jobb. Levde på bidrag. 

Nu har jag både och, och äger två boenden. Jättebra. 

Men också skyhöga lånekostnader och en sjukskrivning. 

Det suger. (Jajajaja jag VET att jag har valt detta själv!) (jag ångrar inte valen, bara måste gnälla över de ekonomiska konsekvenserna lite...) 

Jag hade ju verkligen vant mig vid, och börjat se det som en självklarhet, att pengarna alltid räckte. Inte till lyx. Inte till många resor eller shopping. Men de räckte till allt det där man behövde, till basutgifterna och lite till. 

Nu är det lyckligtvis så att jag har fostrats in "vänd på varje öre" mentaliteten. Jag har ärvt pappas magiska förmåga att hålla igen på allt, utgå från värsta tänkbara scenario och se det som en intressant utmaning. Jag kan snåla, räkna, planera, ha tålamod. Men det är INTE roligt. 

Jag har tröstat mig med, sett fram emot skatteåterbäringen i juni. Den skulle sitta fint, ge mig lite ekonomisk andrum. Tog den för given - den har ju troget ramlat in på kontot de senaste åren. 

Men min fabriksinställning viskade mig i örat - du ska väl kolla om det är så? Tänk om det inte? Ta inte ut glädje i förskott!

Två timmar senare kan jag konstatera:

Bra med internet och e-legitimation så man kan kolla upp rubbet. 

Dåligt med arbetsgivare och försäkringskassa som drar för lite i skatt. 

Jag ska betala 3500. Istället för att få tillbaka 12000 som föregående år. 

Usch vad det suger. 

Usch vad jag gnäller. 

Det mullrar i mig...

Kom igen bara! 

Jag ska visa er, mig!

Visa hela universum. 

Det ska gå! 

Jag vänder detta till sin motsats. 

Kan pappa så kan jag.