Nu kanske

Nu börjar det kännas lite ok.

Att skriva här, rapportera lite. 

Jag börjar landa i det nya. 

Det har varit, och är ännu, starka känslor och avsaknad av ord. 

Den 14e januari kunde jag flytta in i mitt nya. Det kändes mycket bra i början. Berusande att ha nått mitt mål. Jag kände jag kunde bo på en madrass på golvet i all evighet. Och ha en pall i köket. 

Harriet var först på plats att dela min glädje. 

Jaja. Sen kom tröttheten. Tomheten. Vilsenheten. Orkeslösheten. Och frågorna. 

Vem är jag utan mitt skyddande familjeskal? Utan alla föremål som jag har haft omkring mig i 23 år? Utan mina närmaste, som jag alltid så himla behändigt kan projicera min egen oförmåga på? 

Krasch. 

Fortsättning följer.