When there’s so much darkness closing in, just swirl around slowly, you´ll find an opening

Det är inte helt lätt. Nu.
Med allt.

Privat, jobb, nationellt, internationellt, globalt.
Ekonomiskt, känslomässigt, politiskt, moraliskt, etiskt, andligt.

Hur kan jag hitta min balans?

Jag har arbetat som gymnasielärare på samma arbetsplats i åtta år. Engagerad, ambitiös, empatisk, entusiastisk. I en hårt schemastrukturerad verklighet styrd av ekonomiska ramar, som prioriteras före verksamhetsmålen. Hamnat i utmattningsfällan och är sjukskriven på halvtid sedan i höstas. Jag är inte sjuk. Systemet gör mig sjuk. Systemet där människan inte får plats riktigt.

Har varit tillsammans med samma man i 24 år. Fina år, jobbiga år, utmanande år, utvecklande år. Och har nu skilt mig och flyttat, med allt vad det innebär. Han är för alltid Mannen i mitt liv. Jag saknar honom men är också lättad över att till slut ha tagit steget. Men kan inte i ord beskriva hur ovan jag är vid att vackla fram på egna ben.

Barnen är stora. Snart utflugna, alla. En fråga om månader, max ett-två år. Hejdå mammarollen, vardagsstrukturen, jag-är-behövd-bekräftelsen. Vad ska jag göra med mina mammaegenskaper nu? Vart ska jag rikta all denna energi? Vad ska den förvandlas till?

Sverige är sig inte likt. Främlingsfientlighet, korruption, motsättningar, otrygghet. Luften känns kall, det hårdnar, bevaka dina intressen, slåss för dig själv. Förnedringsdokusåpor och sociala medier och ändlösa debatter om sjunkande kunskapsnivåer, hat och vinstintressen. Egots era firar triumfer.
Men samtidigt växer andra värden fram, om man lyssnar och ser efter riktigt noga. Det mullrar. Folksjälen längtar tillbaka till moral, solidaritet och meningsfull samarbeten. I en form som kommer inifrån snarare än utifrån.

Världen är sig inte lik. Allt känns ur led. Ruvande oroligt. Extremväder, växande population, internet och IT, klimathot, ruttna banksystemen, Storebror ser dig, och dystopisk mediarapportering. Ett överkomplicerat samhällssystem som var tänkt att skydda och hjälpa den enskilda människans trygghet och utveckling men som blev dess värsta fiende istället. Allt serverat i en bedövande ström av smattrande information.
Men statistiken visar att det aldrig varit så bra som nu. Mer fred, mer bildning, mindre hunger, lägre barnadödlighet.

Hur ska jag kunna navigera i alla dessa intryck, dessa omständigheter? Hur sållar jag, hur påverkar jag?

Jag känner jag borde något. Att det hastar. Nu! Men vad....?

Allt är i förändring, precis allt. Känslan av "detta går inte längre..." manifesterar sig på alla plan samtidigt. Personligt, lokalt, regionalt, globalt.

Det går inte längre. Jag, vi, världen letar efter en ny riktning. Det gamla fungerar inte längre. Styrsystemen krackelerar. Falskhet avslöjas. Girigheten har vuxit sig så monstruöst gigantiskt stor att den stryper sig själv. Och allt annat. Vi vill inte ha det så här längre. Jag vill inte ha det så här längre.

Världen, vi, jag, längtar... törstar efter magkänsla, eftertanke, moralisk kompass, naturens uråldriga kunskaper. Efter allt det där som vi har vetat, kunnat, men tappat på vägen.

......

Vem kan fixa? Vilken ledare är stark nog? Vilka revolutioner krävs? Vilka krig?

Nej....jag tror inte på starka ledare. Tror det är upp till var och en av oss. Att skapa förändringen inifrån.

Själv kan jag inte annat än att slå mig till ro med att skapa ro - i mig. Att med öppna ögon följa min egen magkänsla, min egen moraliska kompass. Att uppmärksamt hämta kraft i naturen. Att ge mig själv den respekten, och den tiden. Och det tålamodet.

Och jag tror svaren då dyker upp. Så småningom...

Som i Ane Bruns sångtext i "The Opening":
As an animal between the trees...