Jag har hittat kommentarerna

Inte precis just nu egentligen. Jag hittade förstås kommentarerna redan från bloggstartarbörjan, men det har liksom inte trängt in i hjärbarken att folk faktiskt kommenterar ibland, kommer med glada tillrop eller annat som kan betraktas som försök till kommunikation. Grejen är den att jag inte ser kommentarerna förrän jag letar efter dem, och det har väl hänt tre gånger på två år kanske. Så nu skäms jag en aning för att jag lämnat kommentarerna obesvarade.

FÖRLÅT! Jag blir ju jätteglad av alla vänliga tillönskningar och rop!

Känner mig lite yrvaket förbryllad och rodnande smickrad av att ni är flera som gillar mitt skrivande. Inte för att jag förstår varför, för jag gnäller ju mest, men onekligen älskar jag att skriva, leka med ord, fraser och rytmer och samtidigt få passa på att kräkas lite ångest, eller bara allmänt få slita mitt hår över Sakernas Bedrövfliga Tillstånd.

Men detta offentliga skrivande ger mig huvudbry också. Jag måste sålla, tänka mig för. Kan inte skriva vad som helst, hur som helst. Samtidigt vill jag ju skriva just allt. Det är krångligt! Det blir som hjärngymnastik, att skriva för både känd och okänd publik.   Så egentligen vill jag tacka er som läser, ni som ger mig detta, den här möjligheten. För genom reflekterande skrivande utvecklas jag. Så praktiskt :) Tack!