Allt skaver

Vill skriva om mammas 70årsdag, om den väldoftande rosenbusken, om solen som värmer trots den kalla vinden, om jordgubbarna som växer sig feta i landet, om allt som är vackert och hoppingivande.

Och inte för att allt det där inte finns. För det gör det ju. Men allt skaver så förbannat. Allt är så snett, och raspigt, och segt. Mina energier är i osamklang med mig och livet. Som om jag sitter på en fakirmatta i en bil med endast en växel på en skumpig stenbumlingsväg. Och för lågt tak, för jag slår i skallen hela tiden. Fan!!

Vaknar ledsen och sur. Orkar inte prata. Har inte lust med något. Vet att det finns en lång lista med att-göra-saker, men min hjärna får inte fatt i den. Den slinter iväg som en tvål i ett bubbelbad.
Mina fingrar gör ont varje gång jag försöker göra något som kräver starka fingrar.
Bensinlocket på gräsklipparen läcker, det ligger tusenmiljoner prylar huller om buller i hela trädgården och ingen  mer än jag är hemma för att greja med allt som borde göras. Och det är inte riktigt sant men nästan och dessutom känns det så. Om det känns så måste det vara sant.
Jag får ångest av ränteläget, trots att jag bundit lånen. Det känns hysteriskt fel att ha flermiljonlån oavsett. Pengarna bara strömmar iväg, trots att jag tjänar bra. Ligger ständigt back med allt möjligt.
I tvättmaskinen hittar jag ännu en gång en bortglömd tvätt, så nu luktar det unket mögel igen.
Jag har en lång sommar framför mig, men ingen bil för den har Michael och han ska jobba hela tiden, båten är omastad, trädgårdssoffan är spårlöst försvunnen, min bikini är urblekt och klär mig definitivt inte längre.
Det är tre år sen jag handlade några nya kläder, jag har inga sommarskor, jag borde ta tag i en garderobsförnyelse (gärna second hand) men i vilken ände ska jag börja??? Och när? Jag skiter i det istället.
Jag har försummat mina vänner, hinner och orkar inte hitta på något, och alla har säkert redan ordnat aktiviteter för hela sommaren ändå.
Jag vill dränka mina bekymmer i vin, men är arg på midjemåttet som ökar i samma takt som jag ger efter för just det.
På jobbet är det bra, och kul, och utmanande och utvecklande, men hemmavid ruttnar jag ihop till en fjärr, trött, ledsen och arg spillra. Fastän jag bakade gott bröd så alla blev glada, så lyckas jag vända det till ett inre surt konstaterande att brödhelvetet ändå tar slut på två dygn redan.
Är så otroligt jävla trött på den här dystergnällvärkskitkärringen som bestämmer över mig alldeles för ofta. Eller så är jag arg på att jag lever i en "familj", där alla ständigt är någon annanstans än hemma, och ska det bli nån slags familjär samlad gemenskapskänsla så gissa tre gånger vem som förväntas hålla i rodret.
Det var så enkelt när barnen var små, och mannen irriterande korkad men älskad.
Nu flyter man fritt i ett gigantiskt familjeBig Bang, och ingen vet hur våra banor formas. Allt är ovisshet. Jag gillar inte ovisshet. Det är så otroligt patetiskt!!!!

Jag är så otroligt patetisk!

Jahapp. Det var skönt. Det behövde få komma ut bara.