Realitylinsen har ändrat skärpeinställning. Så här års brukar jag uppleva mig vara i fållan, trygg, lite lagom halvdeppig beroende på minskat dagsljus, men ändå ganska tillfreds. BH och sminkansikte. Knatar på i harnesken. Nu skevar något. Allt är sig likt men min uppfattning är ny.
Fläckvis vispar jag inte runt mer. Jag fäktar inte. Fläcken breder ut sig. Jag städar inte den här helgen heller, skrev jag på Facebook. Omsorgsfullt föser jag bort smulorna och hundhåren från soffbordet, innan jag lägger min macka och morgontidningen där. Försjunker en stund mentalt i soffans smutsgråblåpälsinklädda yta. Egentligen vill jag ha en annan soffa. Men jag ids inte anstränga mig. Dessutom sitter man bra i de här. Och det gör inte så mycket om någon spiller.
Kroniskt gäspig är jag. Och okej, då är jag väl det. Hallå det är november. För vems skull måste jag upprätthålla sommarens fräscha glans, pigga framtoning? Det tar faktiskt energi att arbeta heltid i mörker och stundom regnrusk. Jag har inte tid och inte lust att flänga runt och raka benen eller vara social och passande. Mjukisbyxor och pulverkaffe bland dammtussarna är helt okej. Försjunka i det tända ljusets låga och drömma högt en stund. Vill jag. Läsa en dikt. Tänka inget.
Också helt okej att rida i samma mjukisbyxor och skinnjacka i ridhuset idag. Såg troligen ganska sunkigt ut, men det var ju inte planerat direkt. Mirja ville ha med sig båda ögonstenar till ridhuset idag, så man passade väl på att känna lite på ridlivet. Det kändes bra, att lunka fram lite medan dottern tränade galoppombyten och finslipade detaljer.
Satt sen på Tjurepannan och var tyst och stirrade idag också. Mirja var med, hon gjorde samma. Extra mycket grädde i chokladtermosen. Flams och trams i solnedgången och mina stelfrusna läppar som snubblade fel och sa fittgroda istället för titta här och fasiken. Dumma skor och vingliga ben och smärtsamt vacker solnedgångsröd granithäll. Tidlöst evigt vågskvalp och vi är små flugskitar på jordeskorpan.
Det ligger en oändlig tillfredställelse i det operfekta. Det halvfula, halvfärdiga. Jag har chokladfläckar på byxbenen och inte förberett morgondagen. Korrekturläser inte den här texten och låter tankefragmenten flyta loss. Min tavla lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar