Tiden står still

"Jag har provgått vägen, det går fint att ta sig in", sa min pappa i telefon igåreftermiddag när han ringde för att förvissa sig om att vi verkligen kom, att det inte hade kommit något i vägen. Pappas väg är 100 meter gräs, gammalt tegelkross och lera. Åkern intill ligger ca 3 dm högre, och varje år hamnar ett nytt fint leråkerslager på pappas väg, som inte är pappas väg utan markägarens, pappa har bara cervitut. I alla år sedan 1979 har pappa gått med spade och skottkärra och grävt små avrinningsdiken och fyllt igen hål med trasiga tegelpannor. I alla år behöver släkt och vänner få en farbarhetsrapport innan man kör in på hans väg; många är de stackare som fastnat i leriga djupslukarhål.

Vi blev bjudna på trerätters - först en utsökt klar kycklingsoppa, som faktiskt smakade barndom för min del, exakt likadant som den min farmor serverade ur konservburken Knorr Kippesoep. Sedan panerad stekt torskfilé med finriven morot på salladsbädd och hemrörd cremefraicheörtsås och fina färskpotatisar från trädgårdslandet (sen säsong...). Efterrätten var en enkel men utsökt gammaldags gräddvaniljglass överöst med hett kaffe. Vin och vatten till. Det smakade gudomligt.

Och vår lilla hund Cesar satt under bordet och lekte stenstodshund, för att inte skrämma pappas nya kattungar som aldrig sett en hund förut. Cesar är klok och en mästare på kattspråket - han vet precis hur han ska bete sig så att katterna vågar sig fram utan att han riskerar få ett öga urrivet...

Varje gång jag är hos pappa så känns det som om tiden stått stilla. Jag blir åter den där lilla långbenta tolvåringen som otåligt satt fast på landsbygden, stirrandes ut genom köksfönstret på allt det lockande okända som troligen fanns någonstans där bakom bergsknallen. Fönstret är likadant, alla små detaljer i köket med, från minsta flugbajs till kokböckerna i hyllan. Möjligen har de senare gulnat något. Apelsinpressen härstammar från en billighetsaffär i Holland, troligen inköpt någon gång på mitten av sjuttiotalet. Den fungerar ännu, trots att den tagit en luftfärd i riktning mot min mammas huvud, men landat halvvägs på golvet vid ett av de mer ilskna tillfällen mina föräldrar genomlevde under åttiotalet.

Så där satt vi i pappas kök, njöt av tystnaden och alla spinnande små katter som försökte sno godbitar under händerna på oss. För ett halvår sen hade jag nytt hopp på en rimlig storlek på pappas kattfamilj, men sedan en av honorna lyckats föda en ny kull i smyg i lagården, har flocken av gullegrisar vuxit igen, till nånstans mellan 5 och 10 stycken, beroende på dagsform och hunger.

Det är ändå skönt att den där kattfamiljen finns. Hans mänskliga familj ser han alltför sällan. Vilket ju mest beror på att han envetet vägrar flytta till mer bebodda eller farbara trakter....

Och avslutningsvis presenterar jag Rasmus. Eller Amanda. Det beror på vilket kön det är på gojan, som flyttade in till min mammas rökiga rum förre veckan på Rasmus/Amandadagen, men det kanske vi aldrig får reda på.

Gojan visslar, gnisslar, hamrar, knarrar, säger jacko och miau. Jag hoppas den gillar rök och messiasmusik.