Kvinna. Jag. Vi?

De senaste veckorna har varit tunga. Låga, klistriga, dystertänkande och kraschlandande. Varje höst, varje år kommer det. Tvivel, ångest och rädsla. Otillräcklighet och oförmåga. Jag vet det, jag vet det. Ändå är det lika jäveljobbigt varje gång. Varför hösten? Varför flera veckor? Räcker det inte med ständig PMS, empatisk överkänslighet som slår över i avskärmning och allmän velighet och känslan av att alltid vara för lättpåverkad?

Och så gör jag det igen - försöker skylla ifrån mig på omständigheter. Som genom alla år. Det är stressen, det är flytten, det är mycket nu. Det är gröt-i-hjärnan-amningen, det är relationen eller avsaknaden av den. Det är dåliga ekonomin. Det är mamma! Som är helt tokig! Pappa! Som är så j-a enveten! Det är barnen som kom för tätt eller för sällan, eller kom hem för sent. För att de säkert har bokstavskombinationer hela högen. Eller borde haft! Det kan alltid vara hans barn också. Eller dom jag miste, och dom jag aborterade. Det är ansvaret som är för stort och ansvaret jag inte fick och ansvaret jag tar som ingen ger mig kred för. Och det är insikten om allt jag borde gjort men aldrig gjorde. Allt jag gör som jag borde låtit bli!

Ridå.

Blir det då.

Sen vaknar jag till liv igen. Det är över, tills vidare, tills nästa svacka. Jag andas på nytt, skrattar på nytt och hugger tag i livet igen.

Jag älskar verkligen att bli äldre (men jag hatar det också - fy för att känna kroppen sladdra till sig och bli långsam i skallen...min fåfänga lider stora kval) för jag lär känna mig. Jag vet numera vem jag är, vilka sidor som visar sig, vad de betyder och ger. Vad jag förmår och bör undvika. Att svackorna kommer och går.

Herpesblåsor på läppen, tonåringar på dass när man vill vara ifred. Varför samlas vi alltid på toa???

Detta är nämligen fördelarna med att leva i egoismens och narcissismens tidevarv. Man blir expert på att vara sitt jag - med tiden. Man uppmanas ju dagligen av sin omvärld genom medier och trender att stå upp för sig själv, satsa på sig själv, ta ansvar för sig själv. Om man inte mår bra själv kan man inte vara bra för någon annan! Hör man. Man går in för det. Läser självhjälpsböcker, går i terapi, lyssnar på kroppen och tar för sig. För man är värd det! Tar sig själv på allvar (för stort?) unnar sig själv (för mycket?) och lyssnar inåt (...men när det ekar tomt då?).

Sen när svackorna kommer är man skamsen, uppgiven. Fan också, misslyckad igen. Och jag som satsar så på mig själv..... Varför kan jag inte vara lyckad??

Jag satt på bussen och log imorse. Plötsligt bara älskade jag livet, människornas ofullkomlighet och mig själv. Ja men herregud, här går vi och grottar in oss i oss själva, och visserligen blir vi experter på oss själva, men bara för att i slutändan förstå att vi inte är någonting utan varandra. Blickar, ord, minnen, drömmar - allt innefattar andra människors gillanden eller reaktioner. Vi uppstår i varandras ögon. Jag är ingenting utan andras välvilliga blick. Andra är beroende av hur jag bemöter dem. Med misstro eller tillförsikt.

Mormor hade rätt. Vi måste älska varandra. Alla! Nu! Annars är vi förlorade.

Vi knasar oss. Tillsamans. Man kan inte knasa sig ensam med samma behållning. Alls.

Tänk om ordet "jag" försvann? Om vi bara kunde säga "vi"? Vad skulle hända då?

Skynda!!!!

Lukas och Lova speglar sig. Hillevimamman säkrar upplevelsen för Lovaly.