Kattsnöyra

Vansinnig dag, allt snurrar. I tanken är jag redan långt härifrån, i en trevlig stuga med trevliga människor, tänkandes trevliga tankar. Idag trotsade Michael klass-2varningar och drog iväg på en Odyssee mot Bullaren. Lämnade av Cesar, hämtade snowboards, hämtade min lillebror Daniel hos papsen. Det snöade hela dagen, det snöar ännu, och det är häftigt värre.
Jag själv packade, tänkte, planerade, pillade, sorterade. Inatt drömde jag att vi hittat ett boende. Det känndes skönt en stund i alla fall.
Inte kul lämna kattungarna.... vill stoppa dom i fickan och ta med dom!
Vi hörs om en vecka igen!

Snöstorm

Nu är det klass-2-varning. Nu blåser det smådjävlar utanför. Nu packar vi för fjällenresa. Nu är det 5 veckor kvar tills vi ska vara ute ur huset. Nu ska vi slänga upp allt i luften och se vad som landar. Om det landar. Nu är det kallt. Nu blir det ännu kallare. Nu är det sportlov och nu kommer alla känslorna på en och samma gång. Nu ska bli otroligt skönt att bara skita i allt och ge sig rakt ut i snöstormen och låta livets makter styra. Nu blir vi ett löv i stormen. Nu kastar vi oss utför backen. Nu kraschar vi som Anja och reser oss som Anja och kör ett åk till.
Nu tar vi medalj.
Allt medan kattungarna biter i våra tår och smälter våra skräckfrusna miner.

Grattis bloggen

Wow de första kommentarerna har ramlat in på denna sida, tänka sig vad egot knollrar sig av lyckorysningar. Nånå, nu ska vi inte förhäva oss, utan fortsätta sörja runt i smeten av dyster vardagsångest. Statusen är ännu "snart bostadslös". För närvarande hanterar vi problemet genom att stirra på OS, laga mat inför fjällenresan, och en rejäl långpromenad i snöstormen nyss. Och det var nog bara vi som kom på den bra idén förresten. Det var upplyftande för stunden vill jag lova. Mirja har traktens sämsta vinterstövlar (som hennes mamma köpt förstås - billigt) med bästa glidet, och hon åkte värsta skidflaxvimssvischstilen, det var fantastiskt intressant och kul att se henne stå på näsan i den ena snödrivan efter den andra. Tyckte Cesar med.

Men nu blev jag ju för glättig igen. Egentligen är jag endast bedrövligt dyster och skulle vilja sjunka mycket djupt ner i den känslan och låta någon annan ta hand om allt. Dock är jag numera ingen sjunkande deppsten, utan har förvandlats till en kork i livets stormiga hav. Och det förklarar mitt lätta illamående - det gungar.

Kattungebilder får ni imorgon.

Godnatt.

Semla

Idag är det den fetfeta semmeldagen. Idag är dagen då jag började dagen med 1dl yoghurt naturell och en kopp té. Idag drack jag ljummet kaffe redan en timme efter yoghurten. En timme efter det en kaffe till. En halvtimme senare en Budapestbakelse. Det var belöningen efter att suttit bängnervös i Radio Primestudion, tillsammans med två coola byggrabbar som inte alls var nervösa. Sa dom. Men dom åt också Budapest efteråt.

Idag fortsätter förfallet. Idag blev det en sallad till lunch (var ju mätt!). Sen en semla. Idag bjuder kommunen sina anställda på semla. (vad kostar det?) Idag har skolkaféet semlor till salu, det är min son Lukas som bakar semlorna idag. Jag måste nog köpa en innan jag åker hem.
Idag jobbar min son Rikard extra på ett café i Tjockhult. Han behövs idag, för det blir semmelrusch.

Det sitter en semla i min hjärna idag, jag kan inte ens räkna ut vad 500 usbminnen gånger 71 kr blir. Det kan ju inte stämma att det blir 35tusen5hundra kronor????? Sjukt!

Apelsin

om man tar en apelsin. så ser man att den har ett skal. och det är tjockt och envist. om man ger sig den på att försöka få bort skalet. och lyckas. så har man nu kletiga fingrar. om man nu har den skalade apelsinen i handen så ser man att den består av en massa klyftor som hålls ihop av ett osynligt lim. om man är varlig kan man skilja klyftorna åt. om man är hungrig så går klyftorna oftast sönder när man försöker skilja dem åt. då blir det rinnigt. nu är det både kletigt och rinnigt. om man nu sätter tänderna i en av klyftorna (eller bitar av klyftorna). så kan man ha tur. eller otur. det kan smaka gudomlitg gott. saftigt och sött. eller så drabbas munnen av sura sega smaker. med kärnor där emellan.

jag avskyr apelsiner.

inte bara jag...: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2008/jun/04/recipes.foodanddrink

Sven lägger ut

Tjena. Senaste nytt från min mage: Matsmältningen fungerar. Dock inte bredden på lådan. Märkligt att varje gång jag sätter mig så hamnar bakdelen strax utanför kanten, vilket givetivis resulterar i att hälften hamnar utanför. Vilket i sin tur resulterar i ilskna blickar och våldsamt återhållna gester från mattes håll. Oftast får jag lov att gå ut, strax efter att jag inte behöver gå ut längre. Om man så säger.....

Nåväl kattynglen (och här ser ni Baloo) börjar likna nåt som skulle kunna definieras som något som skulle kunna bli kattlikt. De fräser. De försöker skutta (fast välter då). De anfaller (mattes händer mestadels). De kastar sig utför stup (och slår skallen). Dessutom har lillmatte satt dem i lådan och de krafsar duktigt och en och annan liten kiss klarar de av att åstadkomma (tsss, ingen match när man är sådär liten, lådan är ju som en öken för dem!) Märkligare att skåda är dock deras försök att tugga i sig kattsanden.... Nåja de kanske lär sig med tiden? Eller inte.

Nu måste jag gå och rulla mig på mattan framför brasan. Så inte Cesar tror att det är hans revir.

Mors.

Blå

Himlen är irriterande blå man kan inte ens få sjunka ner i sin surhåla utan att det där blåblåa drar i en kastar sig över en pockar på ett evigt dåligt samvete gå ut gå ut gå ut och Cesar står här med en otroligt lidande blick undrar varför varför varför var vi bara ute en kjort sväng jag hann ju inte ens kasta min pinne ordentligt och varför kan vi helt enkelt inte gå ut hela gänget och njuta nej det kan vi inte för Michael åker skidor och jag städar och bakar kaka och Lukas spelar Wow och Mirja rider och Rikard är på väg tillbaka till Stockholm och dygnet var för kort och jag har ett stort hål i själen för Fredrik är bakom hörnet och kan bara nås via tanken och hjärtat och det räcker ju faktiskt inte alls och det är så otroligt smärtsamt att tänka mammatankar när en så ung kille dör i förtid det är för stort för oerhört för det får ju inte hända och dessutom var Rikard här för kort och tänk tänk nej tänk inte men ändå tänk om det händer mig oss men nej det är för mycket det blåa säger bestämt ifrån och deesutom var Betnér igår en en riktigt upplyftande historia med massor av befriande skratt och vansinniga historier och idag ser jag inte klok ut med svullna ögon och bitter mun det blir ju en vansinnig krock i estetisk mening när de där små fluffiga kattungarna kravlar över min kind för nåt så oerhört nåt så totalt smältfjolligt kan ju inte existera inom samma kvadratkilometer som ett krackelerat förtiplusfejs jappjapp tänka sig vad mycket bättre det blev nej inte alls när nu mellansonen meddelar att han inte vill förlja med till vännerna på filmkväll för han har avtal i cyberrymden som väger oändligt mycket tyngre än gapskratt och lyxmat och Sommaren med Göran på storskärm med hela flocken av vänner omkring fast det var kanske väntat ändå en familj som flyter isär obönhörligen som en naturlag ja som kontinentalpalttornas långsamma rörelser på väg mot nya grupperingar nya mål nya kontinentskapelser just så är det ju att leva i familjeslutfasen det är liksom så att alla strävar åt nya äventyr och var i jössenamn tar jag vägen i allt detta.

Reklamvegan! Ny hit med Rmk, you wait and see.

Love!

Världens lyckligaste land II

Det är ganska konstigt ändå. Här är man snart bostadslös. Eller tja, i alla fall vet vi inte var vi ska bo om några veckor. Men samtidigt skärps alla känslor till, växer, blir tydligare. Allt som är fint och vackert och skönt och trevligt. Alla underbara djur! Alla möten med underbara människor! Allt det vackra ute. Vilket liv..... Helt löjligt fantastiskt. Med risk för att bli överlarvig.

Ute iförrgår med Cesar en snabbis, mötte Mirja och Sanna på väg med Esmis på promenad i skogen. Alltså fatta: En promenad med en lös ponny i utkanten av ett vackert samhälle, med hunden (pinnförsedd) skuttandes runt alla våra fötter. Mjukmjuksnö och skutt och prat, och lånade kameran som tog fulvackra blixtbilder i skymningen. Så här bra kan man ha det.

Världens lyckligaste land? Åt helvete med bostadsbekymmer. Det löser sig nog!

Världens lyckligaste land!

Jag är uppenbarligen katt i världens lyckligaste land. Tvåbeningarna pratar om snö och vinter och ljuset. Det är ljust och vitt från Skåne till Treriksröset. Lika för alla. Ingen politik i världen kan göra det så lika för alla som den här stabila och kalla vintern. Tvåbeningarna har tydligen något som kallas serotonin i sina huvuden. Sånt får dom mer av när det är ljust - och det märks. De kommer hem, sparkar av snön från skorna i hallen, och pratar energiskt på om vad de upplevt där ute: feta snögirlanger ringlande sig runt trädgrenar som festdekorationer, tusentals iskristaller på tomma grankvistar, lika långa och spetsiga som barr, spår i snön av rådjur och hare. De gräver med glädje fram den där lådan med runda saker på - morgon efter morgon. De räknar belåtet upp allt bra med kylan - som att mördarsniglarna nog har det jobbigt nu, som att granarna faktiskt gillar kyla mer än blötvintrar och att det på sätt och vis är bra att yrkesfiskarna får ligga kvar vid kajen - för fiskarna skull - även om räkorna just nu kostar lika hutlöst mycket som under de hysteriska turistveckorna. Mig kvittar det lika. Är man katt och heter Sven blir det ändå inga räkor. Inte i det här huset.

En person följer

....min blogg. Det är bra. Särskilt med tanke på att den personen inte varit inne på blogspot sen... ja sen rätt så många typ.

Alltså kan jag byta namn till Kim´s DJURISKA LIV utan att någon lär undra.

Sven säger: Kelgris och Gnällfis stör friden.

Ett jävla gnäll faktiskt. Man vågar inte heller lägga sig på favoritmattan för man vet ju aldrig när en extremt stingslig morsa kommer farande, på väg till någon matskål in spe... Jag ger upp faktiskt. Sen så har vi ju svartkattsmonstret på nedervåningen som vissa dagar är go och gla kexchoklad men som också kan få damp-i-rapidvarianten. Ja då är det bäst att springa som satan. Hon kan faktiskt bli låååååång som en flaggstång, fast då med vassa ändar. Om du förstår.

Nähä.

Men tvåbeningarna gullar och mojsar. Cesar är dum som en dörr och tror han kan vinna mattes hjärta genom att klättra på henne. Ha. Kelgris och Gnällfis har total kontroll med sin barnsliga framtoning. Vänta bara.

Cesar älskar allt

Snö. Framförallt älskar Cesar snö. Storfyfotaskutt efter pinnar i djupsnö. Gläfs och glafs och nafs i djupsnö. Man kan inte låta bli att bli glad.
Jajajaja, bilden visar inte Cesar i snö. Men blicken är likadan, förväntasfull, ivrig och fullständigt här-och-nu.

Baloo och Sid (som snart verkar byta namn) mår bra. Piper, äter, sover. Snart tar de över hela huset.

Sven kan gå och lägga sig

Lätt att ha åsikter när man är en katt. Cesar the Dog vet att det inte är så enkelt. Han känner på sig saker, vet saker. Som det här med boendet. Han följer efter oss som en hund (ha).

Igår tittade vi på ett drömställe. Jomenvisst där vill vi bo. Lilla haken bara, vi är inga oljenorrmän eller mediastockholmare. Eller pokerhajar. Men OM det nu skulle ramla ner manna från himlen så kvarstår ändå ytterligare en detalj: vilken säng sover vi i om 6 veckor?
För även om man slår till och köper sitt drömställe så brukar man inte kunna flytta in där på ett tag. Folk ska ju ha en chans att flytta ut först. (så brukar det vara).

Egentligen skulle jag vilja skriva smarta och kul saker, slänga ut små anekdoter och betraktelser, så där lite lagom lättsamt och småsvalt men ändå skarpt och fängslande. Haha!

Men Maslow http://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarkiförklarar för mig att det inte funkar så. Jag har ramlat ner från level 5 till level 2. Hallå! Ett HEM, TACK!! För jag vill tillbaka till level 5 igen, det är inget kul nu.

Skiter väl jag i, sa Sven

Varför får vissa katter här i huset gräddfil? Alltså inte gräddfil utan gräddfil, en sån där egen fil som är mycket snabbare, godare och överlyx. Hon får det. Hon, morsan får EGEN skål med EGEN mat och jag får en spark i min inte alldeles odiskutabelt breda bakdel. När jag smyger dit. På natten. För att det suger lite i magen bara.

Helt taskigt.

Dom där små är larviga förresten. Vinglar darrbent mest, när de får chansen att skutta iväg på golvet. Piper. Rullar och ålar och åmar sig. Försöker fånga sina egna tassar och nockar sig själva. Tsss. Ingen fart alls.