Wow de första kommentarerna har ramlat in på denna sida, tänka sig vad egot knollrar sig av lyckorysningar. Nånå, nu ska vi inte förhäva oss, utan fortsätta sörja runt i smeten av dyster vardagsångest. Statusen är ännu "snart bostadslös". För närvarande hanterar vi problemet genom att stirra på OS, laga mat inför fjällenresan, och en rejäl långpromenad i snöstormen nyss. Och det var nog bara vi som kom på den bra idén förresten. Det var upplyftande för stunden vill jag lova. Mirja har traktens sämsta vinterstövlar (som hennes mamma köpt förstås - billigt) med bästa glidet, och hon åkte värsta skidflaxvimssvischstilen, det var fantastiskt intressant och kul att se henne stå på näsan i den ena snödrivan efter den andra. Tyckte Cesar med.
Men nu blev jag ju för glättig igen. Egentligen är jag endast bedrövligt dyster och skulle vilja sjunka mycket djupt ner i den känslan och låta någon annan ta hand om allt. Dock är jag numera ingen sjunkande deppsten, utan har förvandlats till en kork i livets stormiga hav. Och det förklarar mitt lätta illamående - det gungar.
Kattungebilder får ni imorgon.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar