Världens lyckligaste land!

Jag är uppenbarligen katt i världens lyckligaste land. Tvåbeningarna pratar om snö och vinter och ljuset. Det är ljust och vitt från Skåne till Treriksröset. Lika för alla. Ingen politik i världen kan göra det så lika för alla som den här stabila och kalla vintern. Tvåbeningarna har tydligen något som kallas serotonin i sina huvuden. Sånt får dom mer av när det är ljust - och det märks. De kommer hem, sparkar av snön från skorna i hallen, och pratar energiskt på om vad de upplevt där ute: feta snögirlanger ringlande sig runt trädgrenar som festdekorationer, tusentals iskristaller på tomma grankvistar, lika långa och spetsiga som barr, spår i snön av rådjur och hare. De gräver med glädje fram den där lådan med runda saker på - morgon efter morgon. De räknar belåtet upp allt bra med kylan - som att mördarsniglarna nog har det jobbigt nu, som att granarna faktiskt gillar kyla mer än blötvintrar och att det på sätt och vis är bra att yrkesfiskarna får ligga kvar vid kajen - för fiskarna skull - även om räkorna just nu kostar lika hutlöst mycket som under de hysteriska turistveckorna. Mig kvittar det lika. Är man katt och heter Sven blir det ändå inga räkor. Inte i det här huset.