Det är ganska konstigt ändå. Här är man snart bostadslös. Eller tja, i alla fall vet vi inte var vi ska bo om några veckor. Men samtidigt skärps alla känslor till, växer, blir tydligare. Allt som är fint och vackert och skönt och trevligt. Alla underbara djur! Alla möten med underbara människor! Allt det vackra ute. Vilket liv..... Helt löjligt fantastiskt. Med risk för att bli överlarvig.
Ute iförrgår med Cesar en snabbis, mötte Mirja och Sanna på väg med Esmis på promenad i skogen. Alltså fatta: En promenad med en lös ponny i utkanten av ett vackert samhälle, med hunden (pinnförsedd) skuttandes runt alla våra fötter. Mjukmjuksnö och skutt och prat, och lånade kameran som tog fulvackra blixtbilder i skymningen. Så här bra kan man ha det.
Världens lyckligaste land? Åt helvete med bostadsbekymmer. Det löser sig nog!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar