"Du måste vara rädd om dig"
"Sköt om dig"
... är vad människor säger till mig då och då, i samband med min sjukskrivning.
Jag har svarat "ja visst det ska jag" på autopilot, utan att reflektera över vidden av innebörden.
När jag var liten tog pappa och mamma hand om mig. De såg till att jag stannade i sängen när jag hade feber, skötte om blessyrer, och avgjorde när jag var stark nog att utsättas för nya tag igen.
Ibland tyckte jag själv att jag var frisk långt innan de ansåg detsamma. Jag låg där kvar-tvingad i sängen medan det kröp i mig av rastlöshet. Din kropp orkar inte leka, sa mamma. Ibland fick jag ändå prova, trots att hon sa att det inte skulle funka. Snart låg jag nedbäddad i sängen igen, helt utmattad. Hon var rädd om mig, åt mig.
Nu är jag vuxen, och jag har varit duktig och utbildat mig och jobbat och varit så himla engagerad. Ända tills jag blev sjuk av att vara så duktig och engagerad hela tiden. Och sjukdomen är nyckfull och långvarig och jag kan inte vara säker på att jag blir helt återställd. Och jag ser pigg ut på utsidan, så pigg att jag själv ifrågasätter hela sjukdomen vissa stunder. Och jag svarar glatt "ja, visst, jag ska ta hand om mig" när folk säger till en. Men vad innebär det?
Nu har jag ju varit sjukskriven länge, och det har varit ensamt och rastlöst jättetråkigt på slutet, och det är verkligen dags att komma igång, och att jobba på 25% på ett nytt ställe med trevliga människor är ett fantastiskt läge, och jag vill verkligen, siktar verkligen på att komma igen, för jag vill verkligen "ut och leka". Det är fullt av "vill" i mig.
Och vissa stunder är jag ju pigg och glad och allt funkar precis som jag vill. Men andra stunder är jag så kraftlös att jag inte orkar annat än att fixa det mest grundläggande: gå korta promenader med hundarna, äta, gå på toa, och övrig tid vilar jag. Sådana stunder är jag ytterst missnöjd med mig själv.
För jag är sträng och misstrogen mot mig. (Jag kanske bara överdriver. Jag är nog egentligen mest lat. Igår orkade jag minsann. Det måste vara min inställning det är fel på. Fel, fel, det är fel. Om jag bara kunde, om jag bara skulle, om jag bara....)
Imorse var en sådan morgon, när hela kroppen bokstavligen skrek åt mig att det var nog. Att jag behövde vila.
Vardagsmorgnar ringer väckarklockan 6:15, jag börjar jobba 9. Då ska jag hinna vakna i lugn och ro, göra taichi-morgongymnastik, äta, sminka mig, gå skogspromenad med hundarna. Då ska jag hinna med att varsamt leda in kroppen mot ett positivt laddat "working mode". Det är ett bra upplägg. Det har funkat hittills.
Men imorse sa kroppen: Jag har tryck över bröstet, ont i alla leder (redan igår eftermiddag om jag tänker efter), hjärnan är en värkande smet, jag vägrar lyda, fuck you.
Jag svarade med positivitetsramsan ("det är inte hur man har det det är hur man tar det" och "du är inte sjukare än du gör dig" och "sudda sudda sudda sudda bort din sura min"), och inte förrän jag gick ute i skogen med hundarna insåg jag att jag gjorde allt annat än att "sköta om mig". Jag var på väg att tvinga iväg mig till jobbet, för mitt stränga jag tycker inte att 25% arbete kan vara någon som helst anledning att gnälla. Mitt stränga jag säger: "sluta nu larva dig, du har latat dig länge nog, dags att växa upp och ta ansvar, och förresten det är ju bara ett tretimmarspass idag".
Trots allt jag vet om min sjukdom, trots att jag lydigt svarar "ja" när folk innerligt säger åt mig ta hand om mig, så är jag förblindad av min inre stränga slavdrivare. Den som alltid sagt åt mig att skämmas, sluta fåna mig, sluta inbilla mig saker. Den som alltid fått mig att inte ta hand om mig, inte ta mig på allvar. Ful, fel, lat, dum. Skärp dig.
Så mycket skämdes jag imorse över att känna det jag kände, att jag en stund faktiskt övervägde att sjukanmäla mig med en nödlögn. I stil med magsjuka, eller feber. Därför att den verkliga anledningen är så himla skämmig: jag orkar inte. Och jag skäms så att jag inte orkar. Men skogen hjälpte mig tack och lov till sans. För guds skull - jag är ju sjukskriven för att jag inte orkar! Det finns kilometervis med forskning som förklarar vad det är som gör att kroppen inte orkar. Då kan det väl knappast vara skämmigt att säga att jag inte orkar just idag?
Så jag ringde och sa precis som det var. Och ingen pekade finger, band mig vid skampålen eller stötte ut mig ur flocken.
Men jag skäms ändå.
Kan någon slå ihjäl den där inre slavdrivaren åt mig, tack?
Jag vill nämligen verkligen ta mig på allvar och sköta om mig.
Äh förresten jag ska göra det själv. Jag är ju vuxen nu.
Kram på er.
 |
| Skissade den här för något år sedan. Passar bra till dagens text :-) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar