Det är inte utan att jag känt mig kluven när jag delar dessa smärtsamma bilder. Jag vill ju så gärna vara en människa som känner glädje, sprider glädje, uppmuntran och hopp istället för en sådan där människa som hela tiden pekar på allt som är fel. För nog finns det mycket som är fel, i mitt liv, i andras liv, i hela världen. Och jag kan ju inte ändra på allt.
Min personliga utvecklingsresa de senaste åren har lärt mig att jag är högst delaktig i skapandet av min upplevda verklighet. Fokuserar jag endast på elände, så upplever jag mest elände. Fokuserar jag mer på glädje, upplever jag oftare glädje. Rätt enkelt egentligen, och det har varit nyttigt för mig att upptäcka kraften i den enkelheten.
Ändå väljer jag nu att aktivt dela länkar där man ser panikslagna familjer på flykt, istället för endast vackra ögonblicksbilder ur min egen lilla underbara tillvaro. Jag vet att många inte klarar av att se på dessa hemska vittnesmål. Jag har själv svårt för att titta. Det förstör ju lätt stämningen. Men mitt syfte är rätt enkelt. Jag vill bidra till att empatin växer sig stark igen bland folk. Jag vill inte blunda, och jag vill inte andra ska blunda.
Förstå mig rätt. Jag vill verkligen inte bidra till en allmän känsla av vanmakt. Jag vill heller inte bidra till att skapa rädsla, ilska, motsättningar. Och jag vill absolut inte delta i detaljdebatter om flyktingkvoter, SD´s existensberättigande, eller huruvida det är bra eller dåligt när kulturer påverkar varandra. Det överlämnar jag åt andra.
Men jag vill att alla ser.
Ser att det är människor är på flykt, inte en flock misstänkt farliga, obegripliga, kulturellt främmande rovdjur. Det är människor och de flyr för sina liv. Hur Europa sedan ska lösa det, hur de ska "få plats", hur vi hanterar alla de utmaningar som står för dörren - ja det är frågor vi får ta tag i då, vi kommer garanterat att lösa det, det har mänskligheten gjort förut. Just nu flyr de för sina liv, och de är människor.
Det är det enda viktiga - de är människor. De är vi. De är INTE ett gäng giriga skurkar som "lockas hit av vår frikostiga flyktingpolitik". All den där rädslan som frodas just nu i den allmänna debatten, den där rädslan för det okända leder åt helvete, bokstavligt talat. Ju större rädslan växer, desto mer PK verkar det visst bli att låta militärer stoppa flyende familjer, dra in livräddande insatser på Medelhavet (dvs låta dem drunkna), att stoppa de desperata med kilometrar med taggtråd, med tårgas, med hot om våld. Då har de onda makterna lyckats: då har vi deklarerat krig mot våra egna.
Flyende människor, eller människor som söker ett drägligare liv utgör INTE fienden. Det är de som skapar konflikterna som utgör fienden. De som handlar med makt. De som säger att resurserna inte räcker. De som inte använder sin makt att verkligen stoppa krigen och fattigdomen, utan tvärtom i nästan öppen dager bidrar till att underblåsa dem.
Jag vill att alla ser att de flyende människorna INTE ÄR VÅRA FIENDER, utan jämlika som vi ska värna om.
Empati och handlingar i kärlek är ett universellt språk som alla folkslag känner till. Tankar och handlingar födda ur empati och kärlek skapar tacksamhet, glädje, ömsesidig nyfikenhet och gemensam kämparanda.
Kärlekshandlingar föder kärlekshandlingar. Vi kan inte bygga murar för att hålla eländet och katastroferna borta. Vi är delaktiga. Vi måste se, känna, älska, hjälpa. Det är det som gör oss humana. Mänskliga.
Vi kan det. Vi kan alla räkna till åtta, och känna vad som är rätt och fel. Istället för att låta rädslan för det okända som står inför dörren ta över våra tankar och handlingar.
Så jag ber: frossa i länkarna. Gråt. Känn förtvivlan. Och känn medkänsla. För i medkänslan hittar vi lösningarna vi behöver hitta för att möta den nya tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar