Det blev grusvägar, skogsstigar, grässpår, asfalt, strand och klippor.
Benen bara gick och gick.
Sinnet försökte smälta alla intryck denna vecka. Kan inte återge i ord riktigt, men världens största berg- och dalbana duger fint som metafor.
Vid Damphällan hann själen och värmen i kapp. Plötsligt simmade vi i det septemberljumma vattnet, jag och Tess. Kellie fegade, som alltid. Hon badar gärna men simmar inte.
Vid Grebbestadstranden hörde jag en kråka kraxa. Den klampade målmedvetet fram i strandkanten, högljutt pratandes medan den letade efter ätbart bland snäckor och tång. Jag undrade vem den pratade med. Inte en enda annan kråka syntes. Brukar kråkor prata med sig själva? Eller försökte den kraxa fram ätbara småkrabbor ur dyn? Eller talade den till mig?
Jag satte mig på en sten och iakttog. Den klampade, kraxade, pickade. Envist, längs med vattenbrynet. Efter fem minuter flög den iväg.
Det kändes skönt på något sätt att inte veta. Inte fatta. Inte ens Google hade svar.
Men kråkan själv vet nog....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar