Idag var jag modig och tog Perlan ut till Musö. Det blåste sydvästligt 11-18m/s och det var rejäl sjögång. Jag ville känna efter hur båten känns i motsjö, och nu vet jag det.
Redan vid Tanum Strand var både jag och hundarna genomblöta. När vinden tryckte på från sidan på vissa ställen fick jag styra upp mot vind för att inte få vågorna i sidled, för då tog båten nästan in vatten över relingen, så mycket gungade det. Jag satt på helspänn och det kändes helt rätt att hundarna fått flytvästarna påtvingade. Tess får inte riktigt plats i sin lilla iglokorg när hon har flytvästen på, så jag fick hjälpa henne och tryckte in henne så hon låg inklämd, fast och trygg. Bara hennes sura och anklagande nos stack ut. Det var ingen höjdare att få den ena vattenkaskaden efter den andra över korgen. Kellie var tuffare. Efter att förgäves ha glidit runt för att hitta någorlunda vettigt skydd från vattenmassorna, gav hon upp och satte sig i spjärn mitt i båten med nosen framåt mot vinden och genomled både gungandet och vattenmassorna, som en äkta skeppshund.
Motorn kändes pålitlig, stark och trygg. Båten tuggade sig ihärdigt fram genom vågorna.
Efter en halvtimme hade min värsta skräck lagt sig lite, och för varje ny brottsjö blev jag gladare. Till slut gapskrattade jag. Och sjöng, högt, "en sjöman äskar havets våg..."....
Men jag nuddade nog gränsen för både min och båtens förmåga. Ska inte ge mig ut i hårdare vindar.
(Bilderna ger ingen rättvis bild av hur upplevelsen var. När det kändes som läskigast hade jag inga tankar på att ta fram mobilen. Jag hade fullt upp med att manövrera och vattenkaskaderna hade dränkt mobilen på ett kick... Bilderna är tagna när jag var i lä)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar