Frågetecken

Jag och Mirja åkte och tittade till Esmis igår. Hon hade kliat halsen så att manen
hade snurrat in sig fullständigt i en hård knut. När vi väl hade kammat isär
allt såg hon ut som om vi behandlat henne med locktång. Hur får man bort
manlockar utan att man har vatten eller balsam eller manglans...?

Vi chillade på gräset. Lova letade efter leksaker som kunde roa Tess, för hon ville gärna leka
med Tess. Tess lyssnar för mycket på Kellie som är rädd för barn, så Tess är också rädd för barn.
Hur får jag Tess att inse lekpotentialen med barn?
Hur kommer det sig att Mirja inte lyckades blåsa stora bubblor,
fastän Lova sa att Hillevi hade lyckats göra jättestora?

Ute på Musö i lördags ägnade jag några timmar åt att lära mig fotografera med skärpedjup.
Skarpt i närbild, suddigt på håll.

Det var kul, men jag undrar verkligen över varför jag alltid hamnar raklång på mage?

Vad är det som är så intressant egentligen, med berghäll och grässtrån?

När jag seglade hem i den jättesnälla vinden hamnade jag också raklång.
På rygg. Med blicken mot himlen.
Finns det något vackrare än milsdjupjätteblå septemberhimmel?

Vet inte hur många sådana här bilder jag tagit.
Varför tröttnar jag aldrig...?

Hundarna uppskattade verkligen att hemfärden var odramatisk. De sov gott.
Eller? Kan hundar minnas (stormig ditfärd till exempel)?
Kan de jämföra, och njuta av när något är bättre än det föregående?

Jag fascineras av höstens framfart. Det är så oerhört vackert när allt skrumpnar,
sjunker ihop, lugnar sig, torkar, förmultnar.
Men varför står vissa blommor/örter/gräs kvar i givakt, fastän de dör?
Medan andra verkligen sjunker ihop och lägger sig?
Vad är det som avgör sådant?

Dramatisk kvällshimmel. Ständigt skiftande. Blev bara tvungen att springa uppför Härlidsberget.
Fastän jag visste att jag inte skulle hinna ta "bilden".  Envis?

Mycket riktigt. När jag kommit upp hade himlen redan ändrat skepnad. 

Men visst är det fortfarande betagande?

Imorse på hundpromenaden. Man andas in Falkerödstigens självklara
morgonprakt. Men, så plötsligt: en slängd papperskaffemugg, inklusive plastlock.
Det skär i ögonen.
Varför? Hur tänker personen som slängt?

Hur kan man ens få impulsen att slänga något som inte förmultnar på en stig som denna?
Bonusfråga:
Varför stoppade jag inte kaffemuggen i fickan och slängde den hemma?