Backar

Det gick liksom inte. Eller jo, det gick riktigt bra. Att jobba. När jag var på jobbet alltså, då gick det bra. Eller, rättare sagt, jag ville att det gick bra. Så mycket att det gick. Tills hjärnan plötsligt la av. Oftast en kvart innan jag skulle sluta. Jag jobbade ju endast två eller tre timmar åt gången.

Sen kraschade jag hemma. Blev tröttare och tröttare medan dagarna gick, hur mycket jag än försökte göra "rätt". Tai chi, skogspromenader, bra mat, trevliga kravlösa sociala möten, vila, mindfullness, tidiga kvällar ...

Nä, det gick inte. Kanske inte så konstigt, nu när jag ser det hela i backspegeln. Skulle jag vara lämpad som telefonist och receptionist? Ständigt redo, ständigt i telefon, ständigt avbruten, ständigt socialt flexibel? Utan möjlighet till eftertanke? 

Nä, inte ens som frisk skulle jag klarat det speciellt länge. Det är liksom inte jag. Jag kan visserligen vara allt det där som krävs, men bara korta stunder i taget, inte hela eller ens halva arbetsdagar. Jag vill ju läsa, skriva, tänka. Försjunka in i frågeställningar, vända och vrida på intellektuella utmaningar. Det är där mina styrkor ligger. Mirja hade däremot fungerat utmärkt på det där jobbet. Hennes personlighet matchar uppgiftens art liksom. 

Det var jobbigt att besluta mig för att säga tack, men nej tack. Jag vill ju så gärna (vara duktig, tillhöra flocken, vara i ett sammanhang, känna mig frisk).... Men jag har nu äntligen börjat få smak på hur mycket bättre jag mår när jag ställer upp på mig själv och mina behov. 

Jag kommer att kunna jobba igen, det vet jag. Men vägen dit måste ske på mina premisser, för det är jag som känner mig bäst.

Imorgon läkarbesök. Sedan visar det sig vad nästa steg blir. Jag har några idéer :-)

Söndag. Unnade mig en riktig lång och långsam
promenad. Och hann sitta vid denna porlande
lilla bäck riktigt länge. Ljudet av porlande vatten!
Finns det något ljuvligare?

Ett antal timmar senare vinkade vi adjö till våra trevliga middagsgäster. Vi hade avnjutit
fisksoppa och paj och inte blev det jobbigt sent heller. En bra dag.
Jag somnade som en sten. Tidigt.

Jag tog inga bilder på superblodmånen. Men försökte mig ändå på att fotografera månen några nätter senare. Till min stora förvåning blev det bäst bilder med automatinställningen. Jag fick ligga på mage på berghällen, kameran på berget.
Äger ju inget stativ :-)

Onsdag. Nästan ingen vind. Varmt. Jag sitter vid vattnet och stirrar. 

Nedanför mina fötter uppenbara sig livet. Små räkor, snäckor, krabbor. Räkorna var magiskt vackra. Fina färger, och genomskinliga! Och hur de rör sig! Och snäckor i olika storlekar... När jag satt där så länge och stirrade, så såg jag hur de kröp omkring på stenarna. Hur de åt. Hade kunnat sitta där hela dagen. Tack och lov rullade sig Tess i något obeskrivligt slemmigt och illaluktande, så jag fick lov att resa på mig för att gå och duscha henne...

Här en annan sak jag snöar in på: molnens former...

Och höstens färger. Lika överväldigande varje år.