Nerver

Cesars tillstånd fyller ut mitt medvetandefönster ända ut till karmen.
Nästan inga andra intryck får plats.
Trots det har jag nu lämnat jycken hemma, under Marias trygga vinge och tillsyn. Vuxentillvaron kräver nämligen sitt, åtaganden gjorda sen länge, avtal och guldkant.
Sitter nu i bilen på väg till Göteborg och West Side Story på Operan. Imorgon sedan vidare mot Stockholm efter övernattning hos Alva, Peter och Alice. Vinden Drarmöte och så träffa Rikard förstås.
Allt det där hängde i en tunn tråd fram tills imorse. Ville inte alls åka. Sköt undan alla tankar kring det dilemmat.
Men så imorse bestämde jag mig. Cesar verkar vara stabil. Alldeles för hög puls men stabil. Jag kan inte påverka sjukdomsbilden. Bara titta på.
Så jag åker, och håller tummarna att han fortsätter vara stabil.
Men usch vad det känns konstigt att åka ifrån min sjuka lilla visp (ett av alla smeknamn han har).