Om att blotta sig

Mycket diskussioner nuförtiden om det här med att vara privatoffentlig. Eller offentligt privat.
Alltså, att skriva vad man gör på facebook, att blogga om sina tankar, åsikter eller sitt liv, att skriva en bok om hur man mår. Som Ann Heberlein till exempel i sin bok om manodepressivitet.

Folk tycker en massa. En vanligt återkommande åsikt jag hör, i olika tappningar, är att man inte ska blotta sig offentligt. Man ska akta sig för att visa upp sina (fula/svaga/ömkliga/fåniga osv) sidor. Det hörs mellan utsagorna att man är orolig för att den blottande individen ifråga kanske förstör för sig själv. Att folk ska "tycka". Och kanske döma. Ut. Och utdömd ska man ju inte vara, för då är man ju liksom ute ur leken. En looser.

Jag grubblar mycket på det här med att blotta sig. Sitt inre. Grubblar över varför det anses vara så farligt? För egentligen är det väl inget farligt med att någon blottar sina svagheter, dumheter, felsteg och erfarenheter? Ingen blir ju skadad av det? Det som gör det farligt är väl då möjligen alla dom som anser sig kunna dra uteslutande/bortvändande slutsatser.

Se, där är HON, som har en supande far. Är inte HON där mamma till HAN som åkte in för dråp? Jaha, ja det blir man ju inte förvånad över... Oj, det där är ju HAN, som alltid skriver obscena ord, undrar just vad det är för fel? Eller den där, som var nazist förut, kan man verkligen lita på honom nu...?

Själv har jag så sakteliga börjat härma det här tankesättet. Börjat tänka efter noga, vad jag kan visa upp eller inte. I text, bild, handling och ord. För att jag har förstått att alla inte uppfattar min naiva uppvisning av mitt inre som en styrka, utan som en svaghet. Därför har jag tränat mig i att hålla igen, ihop, dra ner rullgardinen. Värna om mitt inre. Skydda det från anfall.

Men jag tycker det är fel. Det känns fel. Ingen borde döma mig eller någon annan som en svagare/sämre individ, bara för att jag bestämmer mig för att vilja lita på folks välvilja.Bara för att jag gärna delar med mig av mina missar. Vägrar måla upp en falsk fasad.

Det är ju inte som att man förväntar sig skratt eller applåder när man blottar sina tvivel och misslyckanden. Mer att man bjuder in till reflektion - vad hände, hur ska jag tackla det här, kan någon lära sig något av mina misstag, av mina funderingar.

Det faktum att det är så otroligt säljande med känsloladdade verkliga historier, måste väl ändå indikera att det finns ett skriande behov av igenkänning?

Minns den där pojken som tog livet av sig i direktsänd webkamera. Det blev skriverier, oj. Jag googlade, vill veta vad som låg bakom de braskande rubrikerna, förfasandet, moralpaniken. Hamnade på en skribents hemsida. Skribenten sålde "din livshistoria", dvs mot betalning skrev han folks levnadshistoria. Han hade skrivit pojkens mammas historia. Ett halvår innan grabben hängde sig.

Det kändes som att kliva in i hennes vardagsrum, i hennes privata sfär. Lite som att spionera. Det var så naket på något sätt. Särskilt med tanke på att det som hade hänt ännu inte hade hänt. Men. Oj, vad jag lärde mig mycket. Om varningssignaler, om vikten av aktiv närvaro (som förälder), om omgivningens oförstånd inför sånt de inte vet mycket om. Jag vågar påstå att jag blev en smula bättre människa, en klokare vuxen, av att läsa, lägga pusselbitar, dra egna slutsatser.

...

När jag nu skrivit så här långt, inser jag att jag måste fortsätta var lite lagomnaivblottig. Sluta vara rädd. Fortsätta vara den jag är. Jag ska inte blotta mina närmaste, såklart, inte utan att de själva tar initiativet. Men mina alldeles egna tillkortakommanden ska få fortsätta finnas, för det är dem som gör mig mänsklig :)