Naiv

När jag gick i åttan (1982 SHIT det är ju hur länge sen som helst...!) hade man Fria Aktiviteter på schemat. Tre timmar med något man gillade. Man kunde välja mellan allt möjligt.

Vissa var på verkstad, andra målade, några hade slöjd. Jag var på Strömstads Ridklubb, för jag gillade hästar. Där fick jag jobba i stallet; mocka, sopa, putsa seldon. Det jobbade någon gubbe där, och nån kille som var några år äldre. Vi brukade fika när stallet var färdigmockat, vi tre. Och snacka om allt möjligt. Det var mysigt. Jag gillade att kunna prata om allt möjligt, med en gubbe och en kille jag inte kände. Vi pratade om hur det är att vara ung, om känslor och om framtiden. Jag kände mig Socialt Kompetent, trots att jag var extremt blyg, hade tonårsfinnar och lite för tjock mage.
Ända tills gubben en dag efter fikat tryckte upp mig mot en vägg i en mörk korridor, bakifrån, och tog ett järngrepp om mina barnsliga bröst. Och väste i mitt öra att det var väl det här jag hade längtat efter hela tiden.

Sparkade mig loss, sprang därifrån med gråten i halsen och har inte varit på den ridklubben sen dess.

Undrade så himla mycket vad jag gjort för fel. Fastän det var han som gjorde fel.

Precis samma instinktiva undran fick jag idag, när jag skulle testa en chatt nån tipsat mig om, där man kan chatta på engelska med folk var som helst ifrån. Sondera terrängen liksom, inför engelsklektionerna, där man ju ska uppmuntra eleverna att kommunicera på alla tänkbara sätt. Under loppet av två minuter hade jag fått frågan om jag var singel och om jag gillade att masturbera. Bara för att jag var korkad nog att svara att jag var female.

Jag kände mig skamsen, naiv och väldigt, väldigt antastad.

Vafan liksom??? Här satt alltså Medelålderns Pruttpräktigaste Engelskfröken på Arbetstid och Förberedde Lektionen - och kastades rakt in i Slemgubbarnas Äckelfiske. Jag hann ju inte ens ta på mig skyddsmask och säkerhetsbälte?? Jag var totalt oförberedd.

Min luttrade dotter sa på fb "Men mamma det hade du kunnat räkna ut innan du ens började chatta. Jag lovar.. världen är sjuk"

Ok, så ser det alltså ut. Måste jag bli mindre naiv? Ska jag RÄKNA med att bli antastad? Är det SJÄLVKLART? Bara för att jag är/skriver att jag är kvinna? Ska jag alltså ligga lågt/dölja/snirkla och framför allt förutse det här, så jag inte behöver bli utsatt? Jo.

Jag inser att det är väl det många, många kvinnor gör, har gjort, i alla tider. Inklusive jag. Man blir försiktig, för man inte vet vad vissa "hannar" kan få för sig. Man måste ligga steget före. Eller så blir man en kall bitch, som hugger först istället för att bli huggen.

Ibland undrar vissa män varför kvinnor gnäller så mycket om att de känner sig förtryckta av patriarkatet. Varför de inte "tar för sig" istället för att gnälla.

Hm. Som de där männen då eller? De där ynkliga männen, som tror att kvinnor är något man har eller tar. De där dumma dumma männen, som på två minuter kan förstöra en naiv tjejs lust att följa sin (häst)dröm.

Nu är jag inte 14 längre. Jag är förbannat vuxen. Jag ruskar av mig gobbagägget och fräser ilsket. Surfar runt och hittar den humoristiska sidan av den där chatten.

Men visst hade det varit bra om karlarna rensade lite i sina led? Så att några fler små flickor vågar ta för sig av livet utan att bli överförsiktiga, avvaktande kvinnor eller stentuffa bitches?