Idag har jag sammanlagt haft 40 minuters rast. Igår 30. Dagen innan 50 minuter. Och då menar jag verkligen på minuten. En snabbkaffe, en snabblunch, jalla, jalla, inget småprat i onödan, nästa arbetsuppgift väntar. Då ska sägas att mailen ändå har fått vänta på min uppmärksamhet i två hela dagar också. Känner mig en smula pressad, men skriver upp exakt vad jag gör och hur länge. Så att jag ska få syn på var hålet i tidsrymdväven slukar min tid. Ska minsann täta läckan pronto. Eller skära i arbetsuppgifterna, nu när jag fått fler. Är ju "marknadsföringsansvarig" på 20% nu. Oj oj. Det funkar finfint på pappret, men hittills inte i praktiken. Har inte hunnit tänka alls på arbetstid. Bara hunnit vara ett steg efter hela tiden, i allt.
Nåväl, det ska väl landa på rätt spår när terminen har satt sig. Så småningom.
Trots detta trista timräknande hittar jag skatter. På Stöberget idag, i vackraste solkvällen, äntligen, femte gången gillt. Jag hittade den gäckande geocachen. Och min belöning var riklig, den lilla plastlådan var sprängfylld med spännande prylar. En platt genomskinlig ask med kunskapspiller! "Om de ikke virker, ta en kursus", stod det på asken. Reklam för en skola, smart! Och en fräck liten krigare, som glittrade farligt i solen. En visselpipa, två vackra glaskulor. Och en in liten anteckningsbok att signera i.
Andra skatter är ickemateriella. Gemenskap och förlåtelse. Vår isärglidande familj som ändå lyckas samla sig varje dag, umgås, le, prata och finns till för varandra, trots, eller mitt i, all separationssmärta och osäkerhet. Det är rätt förunderligt stort och mäktigt. En själslig skatt mitt i vardagstragglet. Om man vågar se den.
Let the force be with you...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar