Lyssnar på radion, Barnministeriet, om Douglas som stammar. Vill egentligen inte ta in nya intryck efter en hektisk vecka, men fastnar. Jag stammade en del som barn, inte mycket men ändå kännbart. Jag känner stressen och klumpen i halsen när jag hör Douglas prata. Hettan i pannan. Minns det. Det var hemskt. Allt man lät bli att säga, bara för att det inte gick att få fram lika snabbt som man tänkte det. Rädslan för skratten, mobbingen. I programmet säger de att forskningen visat att man kan komma till rätta med stamning - om man tar tag i problemen före sex års ålder.
Hm. Jag fick börja hos logoped i tvåan. Då var jag sju. Jag fick stå med armarna ut och andas i takt, och säga ord på utandningen. Det hjälpte lite, men stamningen var kvar. Fortfarande kan jag känna resterna av stamningen, den där tveksamheten inför vissa ord, som gör att man kompenserar genom att välja ett annat ord, eller försöker byta tonläge för att lura ordet från att fastna i halsen och haka upp sig där.
Men det lustiga är att det bara gäller när jag pratar holländska . Jag stammar aldrig på svenska, har aldrig gjort, ens som barn, och jag var ju tvåspråkig från början.
Någon logoped som kan förklara det?
Onsdagmorgon. Hela Sverige badar i sol och värme. Mina händer längtar efter vantar på cykelstyret.
 |
| Kort hundpromenad på Svinnäs. Hösten trycker fram sin färgprakt, dimman till trots. |
 |
| Fredagmorgon. Man anar, tack vare det gulaktiga ljuset, att solen strålar, högt ovanför dimmolnet som legat som ett stadigt lock över Grebbestad sedan tre dagar tillbaka. Vackert på sitt sätt. Men en lätt känsla av nedtryckt uppgivenhet skönjas. |
 |
| Blomsterbukett vi fick. En platt och död katt på mitt på bilvägen. Som visade sig leva. Och vars familj blev överlyckliga för vi lyfte bort den från vägbanan och knackade på hos dem med kissen i famn. Den hade bara svimmat. Och fått en smäll över munnen. Blodig men vid liv och äter igen :) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar