Vuxen nu. Inser att egot, barnet i mig, flyktbenägenhetsmonstret, ge-upp-sucken och det-är-inte-mitt-bord-impulsen får skrika sin otillräcklighetsklagan någon annan stans.
Jag måste finnas. Stå pall. Räcka till. Ta tag. Inga andra alternativ är möjliga.
Så då gör jag det.
Fast jag önskar nån kunde vagga och vyssja mig ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar