Himlen gråter

Ibland måste man. Ibland gör man det det, Men uppenbarligen för sällan.
Ta tag, sticka hål, göra slag. Saker bör upp i ljuset, synas i sömmen, spricka i solen.
Tankar och känslor som ruvat i undermedvetna katakomber dras upp, och det luktar fan.
Orden vi knastrar fram mellan läpparna skär och rispar, studsar stumma mot våra öron som inte vill eller kan höra.Vi säger ord som ska skydda, såra, släta över och smeka på en och samma gång.
Vi säger ord om varför vi inte säger något. Det är förfärande långt mellan våra förståelsehorisonter. Jag vill bara gråta, men allt som händer är att det framträder två röda fläckar på mina kindben.

Helgens varma sommarsuck har bytts ut till strilande regnrusk nu. Kanske gråter himlen bort våra sorger. Jag hoppas det.