Långt kvar till jämställt?

8e mars imorgon. Hipp hurra.

Börjar bli grinig och gammal. Den där fantastiska jämställdheten som min mamma förkunnade för mig när jag var barn - vart tog den vägen? Den syns inte i reklamen och inte i vardagen. Pinnsmala bröstputande översminkade fnitterflickor knör ikapp med blektandade uppiffade medelålders designdrakar. Och under ytan stressar alla ihjäl sig över tusen miljoner inre och yttre krav. Det är ju så mycket som ska vara rätt för att man ska uppfattas som rätt.

Javisst har vi makten över den egna reproduktionen.
Javisst har vi rätten till en egen karriär.
Javisst har vi rösträtt och arvsrätt och moderskapsrätt.
Och oj vad mycket rätt vi har.

Bra att alla lagar finns, de pekar vägen.

Men sen är det flockens maktspråk. Djupt liggande värderingar. Gamla strukturer som om och om igen fördröjer. Vilken äldre kvinna vågar släppa fram sin fulla kapacitet - utan att noga beräkna utstötningsriskerna, bland både män och kvinnor? Vilken ung flicka vågar ta för sig av och pröva sin nyvaknade sexuelitet - utan att fundera kring vilket "rykte" hon då kanske får? Vilken kvinna nöjer sig med att vara halvbra, halvsnygg, halvduktig och halvsnygg?
Jag känner ingen. Alla kvinnor i min omgivning, gamla som unga, kämpar med sina inre krav på sig själva. Och de inre kraven får bra bränsle från yttre värderingar som vi översköljs av.

Alltmedan männen kämpar med sin tynande manliga identitet. Kvinnorna är på långsam frammarsch på alla arenor. Vilka finns kvar att vara manlig på? Lätt då att ta till gamla metoder när det kniper - våld, hån, förlöjligande, alienering och inbördes beundran.

Ibland längtar jag hemskt mycket tillbaka till 70talets underbara naiva velour-tro på att allt nu var möjligt, bara man samtalade och masserade och hade långt hår och likadana underkläder.
Men jämställdhet sitter inte på ytan, utan i värderingar.

Om jag låter dig vara den människa du är, och du låter mig vara den jag är. Och om jag inte nedvärderar dina ansträngningar, och du inte mina. Då är vi jämlika. Först då.

Tror det tar några generationer till innan vi är där. Det förstod jag återigen idag, när jag egentligen plötsligt hade väldigt stor lust att börja gråta på jobbet. För att livet bara är så ansträngande just nu, för att lektionen hade varit så bra, för att en hel drös med blandade känslor flödade fram genom bröstkorgen. I samma sekund jag konstaterade mitt gråtbehov, insåg jag att jag inte kunde ge efter. För jag hade ohjälpligen betraktats som en smula instabil. Och jag vill att andra ska se mig som en klok, välbalanserad person, om än en smula uppgiven och trött ibland. På ett klädsamt sätt. För även jag har ett varumärke som är styrt av yttre normer. Jag måste passa mig, jag måste tänka på hur jag uppfattas. Så jag la locket på den mest grundläggande och upprensande av känslobehov - att gråta en skvätt, bli av med känslan och gå vidare lättad.

Det är bara tjejer som gråter, sa pojkarna med hånflin när jag var liten. Nej då. Tjejer har slutat gråta nuförtiden. Vi är ju jämställda. Så vi knipsar av den livgivande biten med att vara kvinna. Den där sidan som männen också skulle behöva få ha tillgång till, för att uppnå balans.

Det är långt kvar till en verklighet där de bästa av kvinnliga sidor och de bästa av manliga sidor kan användas fritt av vilket kön det än är.

Men jag ska göra mitt bästa för att skynda på utvecklingen dit.