hudlös

den här helgen halkade min hud ner, och livet skaver.

helt bortsett från att det varit en alldeles utmärkt helg. med sol, promenader, tävlingspremiär och rent allmänt trevliga stunder. toppenhelg. om det inte vore för hudlösheten.

två parallella verkligheter pågår samtidigt. det skaver i själen, värker i bröstbenet och jag är rädd. så där oresonligt, oförklarligt rädd. jag kan inte koppla känslan till något konkret alls, det bara kramar om i hjärttrakten och blir kallt.

hatar när det blir sådär. för jag vet inte vad jag ska göra åt det. annat än att vara i känslan, tills den behagar gå över. usch.

inte ens städning hjälper (som om jag försökt....ha).

ok. inte ens de tröstlösa försöken att börja rensa i röran hjälper. spär mest på känslan.

se: en låda osorterat skit - ångest. en trave med studieböcker, kartböcker och betalda räkningar - ångest. en soffa full med hund- och katthår - ångest.

varje ting tycks skrika ut sina anklagelser mot mig. vrålar att jag gapar efter för mycket. jag som har det så bra. lite dödhet får jag väl stå ut med. herregud det har ingen dött av.

(men jag vill leva i alla mina celler, inte bara i tanken)

tja.

så går det när man gör slut. fast man var den som tog initiativet. det gör ont.