Skriva om Mirja

Vad ska jag skriva om, jag vill skriva en massa som berör mig men kan inte få tummen ur, för jag vet inte hur jag ska börja. Vissa saker är hudlösa, tål inte offentligheten ännu.

Mirja vet, som alltid, råd: skriv om mig, jag berör dig ju, säger hon. Underbart.


Ok:

Mirja växte till sig i min mage under en tid då jag verkligen inte såg fram emot att så fort efter nr 2 bli mamma igen. Lukas hade just fyllt 1 när jag insåg att jag var gravid igen. Min kropp var slut, trött och sliten. Lukas var högt älskad men inte en sån där solstrålebebis direkt. Han grät mest under sin vakna tid. I magen knödde och spjärnade en liten krabat som ofta fick höra mina morr: bäst du är trevlig när du kommer ut! Till svar fick jag en kick på tvärsen så jag såg ut som en trekant om magen.


Den 29e februari 1996 var en strålande solig dag, perfekt för hemmaförlossning. Morgonens tidiga timmar ägnade jag flåsandes i soffan, och framåt 8 var läget tydligt, idag skulle det ske. Barnmorskan var på väg, allt klart, stora barnen iväg till skola och barnvakt.


Förlossningen var smidig, behaglig och helt okomplicerad. Som om jag inte gjort annat. När barnet var halvvägs ute sa jag till barnmorskan att sluta dra - det gjorde ont. Hon höll upp sina händer för att visa mig - hon rörde varken mig eller barnet. Klockan var tolv mitt på dagen.


Det var Mirja. Som sparkade och kickade sig ut mot sitt liv. Hon kom ut snabbt, med knutna nävar, vidöppna ögon och ett rejält vrål. Sen ägnade hon de närmsta timmarna åt att med stort intresse insupa sin nya verklighet, innan hon slutligen somnade. Intensiv från starten...



Så är livet med Mirja. Intensivt. Mina depressiva drag har verkligen utmanats. Jag vill ju tänka, förhala, begrunda och reflektera, först, innan jag handlar. Se, det går inte alltid när man har en unge som är som kvicksilver. Jag öppnade dörren för vårsolen i slutet på maj. Vände ryggen till. Mirja sprang ner mot stationen, över spången och ån, över tågspåret och kravlade upp på perrongen. På tre röda. När hon var 1 år och 4 månader. Jag fick bygga en grind samma dag.





Mirja stod en månad senare upprepade gånger i hagen under hästarnas mage, på tå, för att nå upp att klappa, medan hästarna snällt lät bli att stampa bort flugorna med sina hårda hovar just då.


Hon hade ingen ro. Ville inte höra långa sagor. Inte se på barnprogram. Inte vila i min famn. Upp och iväg, ställa till med rörelse. Målade hela barnkammaren med fingerfärg. Mjölade tillsammans med sin bror ner sig själv och hela köket (20 kilos säck) medan jag råkade prata i telefon och glömt bort säckens placering..... Klättrade upp på stalloftet, ramlade ner med huvudet före. Många gånger....

Inte lika olycksbenägen nu längre. Men energinivån är densamma, och den måste ha sitt utlopp. Tur det finns hästar!!