Varför just hästar? Del I

När jag var tre år sa jag till min mamma att jag skulle ha en ponny. Den skulle få bo på gräsmattan i vår trädgård. Det var i Holland, i en liten havsbelägen turistby med små gator och tegelhus, och jag och min familj bodde i en liten gullig sommarstuga på en bakgård.

Gräsmattan var inte vidare stor, kanske ca 6x4 m.... Men med lite god vilja kunde man givetvis ha en liten ponny där!


De trodde det skulle gå över, mina fantasier om en egen ponny. Men jag sparde alla pengar jag hade och fick i en glasburk i flera år, och gav inte upp min dröm. Envis redan då. Inte en ponny så långt ögat nådde, ändå var jag bestämd på den här punkten. Undrar just var jag fick tanken ifrån?


De skickade mig på ett äkta 70talistiskt ponnyläger när jag var 6 år (för jag tjatade så om ponnier). I Belgien! Tre timmars bilfärd hemifrån! (ska sägas i sammanhanget att jag var så blyg och rädd när jag var liten att jag stammade rejält och VÄGRADE sova över hos vem-det-än-handlade-om). Men att åka tre timmar i bil och bli lämnad i Belgien en vecka bland främlingar (och en hel flock med ponnier!!!) gick jag med på. Grät floder när de åkte ifrån mig. Vågade INTE rida, bara sitta på och klappa ponnierna.

Min favoritponny var en söt och gosig en med gyllenbrun päls och ljus man och svans. Men hon hade en dubbelgångare som var en storlek större i flocken också. Som inte var riktigt lika snäll. En dag gick jag ut i hagen, ut i flocken för att kramas med mitt hjärtas älskling. Bakifrån.... Ställde mig bakom ponnien och lutade mig mot rumpan på den och kramades..... Och fick två präktiga hovavtryck i magen som tack. Flög bakåt och kunde inte andas på en bra stund. Det var fel ponny....

Strosade runt och njöt av hästlukt och blotta åsynen av de fantastiska varelserna i hagen varje dag. Trots att det var spindlar på utedasset och jag inte hade någon att vara med. Blev kallad till den Hemska Föreståndarinnan på den Fjärde Dagen (hon hotade alla barn till tystnad mellan 15 och 17 - för då Vilade hon, och alla fick smyga och viska och VE den som väckte henne!), och hon spände ögonen i mig och sa att hon minsann hade hört att jag inte vågade följa med de andra barnen på uteritt i skogen. Det är sant, sa jag viskande. Varför? frågade hon. För de galopperar, svarade jag tyst. Och?! Och det vågar inte jag för jag kan ju inte det.....

Lilla Kim, sa hon med dundrande stämma. Det förstår du väl att du inte kan vara på ett ridläger om du inte vågar galoppera. Massor med flickor står på kö för att ta din plats. Nu får du skärpa dig annars måste jag skicka hem dig. Imorgon galopperar du. Annars åker du hem.


Jaha. Kan inte säga att jag sov speciellt mycket den natten. Låg på ett öppet höloft ihop med fyra andra flickor. (det var fullt i huset) (min sovsäck var antik redan på den tiden - har dugt utmärkt åt mig när jag var i din ålder, sa min pappa - och jag frös som en gnu)
Lite ont i magen också. Och hemlängtan .... Och de andra flickorna fnissade och tyckte synd om mig på samma gång. En stor flicka hade fått uppdraget att ta mig med ut i skogen nästa dag. Vi red iväg. (ska tillägga att ALL ridning skedde barbacka, utan vuxen inblandning. Kom ihåg att detta var 70talet). Hon sa nu travar vi! och det kunde jag stå ut med, fast det gjorde eländigt ont i rumpan och snippan att studsa runt på hästkrakens ryggrad. Men så plötsligt ändrades rytmen! Och det blev bekvämt! Det rullade fram liksom, och jag insåg med skräckblandad förtjusning att jag nu Galopperade. Ungefär arton steg, för sen höll jag på att glida av och skrek i högan sky.


Men jag var stolt som en tupp när jag enligt avtal stod framför Föreståndarinnan en timme senare och avlade Rapport. Ok, du får väl stanna då. Sa hon, och jag blev kär i en jämnårig tanig och mörk liten Jonathanpojke av ren lättnad, och ägnade resten av veckan till att sitta i ett hörn av hagen och pussas. När jag inte kramade min älsklingsponny vill säga.

Och sommaren efter åkte jag märkligt nog faktiskt dit igen.....

(Inga bilder på dessa minnen. Tyvärr. Än. Jag SKA hitta diabilderna från det där lägret som min mamma knäppte....)(min skräcklsagna min med ett tillkämpat leende när jag sitter på den där ponnyn för första gången....hahahaha!)