När jag promenerade en runda förbi reningsverket igår fick jag syn på den här. I ögonvrån dök den upp och jag fick en sån där sekundsnabb hisnande känsla i hjärtat innan förnuftet hann ikapp. Den var för nära. Den rörde sig inte. Den såg mig inte. Cesar hade sprungit rakt förbi utan reaktion. Den var uppstoppad.
Men den satt där i sin naturliga miljö. Det såg helt rätt ut, fast det var fejk.
Så känner jag mig. Fejk. Det är vår och fejkkänslorna dundrar ikapp mig som de brukar så här års.
Vi människor kämpar och sliter och strävar, diskuterar skönhet och karriär och Japan räknar sina döda och kapitalismen frodas mer än någonsin.
Ibland är det svårt att se meningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar