Frågetecken

Jag och Mirja åkte och tittade till Esmis igår. Hon hade kliat halsen så att manen
hade snurrat in sig fullständigt i en hård knut. När vi väl hade kammat isär
allt såg hon ut som om vi behandlat henne med locktång. Hur får man bort
manlockar utan att man har vatten eller balsam eller manglans...?

Vi chillade på gräset. Lova letade efter leksaker som kunde roa Tess, för hon ville gärna leka
med Tess. Tess lyssnar för mycket på Kellie som är rädd för barn, så Tess är också rädd för barn.
Hur får jag Tess att inse lekpotentialen med barn?
Hur kommer det sig att Mirja inte lyckades blåsa stora bubblor,
fastän Lova sa att Hillevi hade lyckats göra jättestora?

Ute på Musö i lördags ägnade jag några timmar åt att lära mig fotografera med skärpedjup.
Skarpt i närbild, suddigt på håll.

Det var kul, men jag undrar verkligen över varför jag alltid hamnar raklång på mage?

Vad är det som är så intressant egentligen, med berghäll och grässtrån?

När jag seglade hem i den jättesnälla vinden hamnade jag också raklång.
På rygg. Med blicken mot himlen.
Finns det något vackrare än milsdjupjätteblå septemberhimmel?

Vet inte hur många sådana här bilder jag tagit.
Varför tröttnar jag aldrig...?

Hundarna uppskattade verkligen att hemfärden var odramatisk. De sov gott.
Eller? Kan hundar minnas (stormig ditfärd till exempel)?
Kan de jämföra, och njuta av när något är bättre än det föregående?

Jag fascineras av höstens framfart. Det är så oerhört vackert när allt skrumpnar,
sjunker ihop, lugnar sig, torkar, förmultnar.
Men varför står vissa blommor/örter/gräs kvar i givakt, fastän de dör?
Medan andra verkligen sjunker ihop och lägger sig?
Vad är det som avgör sådant?

Dramatisk kvällshimmel. Ständigt skiftande. Blev bara tvungen att springa uppför Härlidsberget.
Fastän jag visste att jag inte skulle hinna ta "bilden".  Envis?

Mycket riktigt. När jag kommit upp hade himlen redan ändrat skepnad. 

Men visst är det fortfarande betagande?

Imorse på hundpromenaden. Man andas in Falkerödstigens självklara
morgonprakt. Men, så plötsligt: en slängd papperskaffemugg, inklusive plastlock.
Det skär i ögonen.
Varför? Hur tänker personen som slängt?

Hur kan man ens få impulsen att slänga något som inte förmultnar på en stig som denna?
Bonusfråga:
Varför stoppade jag inte kaffemuggen i fickan och slängde den hemma?

Gräns

Idag var jag modig och tog Perlan ut till Musö. Det blåste sydvästligt 11-18m/s och det var rejäl sjögång. Jag ville känna efter hur båten känns i motsjö, och nu vet jag det. 

Redan vid Tanum Strand var både jag och hundarna genomblöta. När vinden tryckte på från sidan på vissa ställen fick jag styra upp mot vind för att inte få vågorna i sidled, för då tog båten nästan in vatten över relingen, så mycket gungade det. Jag satt på helspänn och det kändes helt rätt att hundarna fått flytvästarna påtvingade. Tess får inte riktigt plats i sin lilla iglokorg när hon har flytvästen på, så jag fick hjälpa henne och tryckte in henne så hon låg inklämd, fast och trygg. Bara hennes sura och anklagande nos stack ut. Det var ingen höjdare att få den ena vattenkaskaden efter den andra  över korgen. Kellie var tuffare. Efter att förgäves ha glidit runt för att hitta någorlunda vettigt skydd från vattenmassorna, gav hon upp och satte sig i spjärn mitt i båten med nosen framåt mot vinden och genomled både gungandet och vattenmassorna, som en äkta skeppshund.

Motorn kändes pålitlig, stark och trygg. Båten tuggade sig ihärdigt fram genom vågorna.

Efter en halvtimme hade min värsta skräck lagt sig lite, och för varje ny brottsjö blev jag gladare. Till slut gapskrattade jag. Och sjöng, högt, "en sjöman äskar havets våg..."....

Men jag nuddade nog gränsen för både min och båtens förmåga. Ska inte ge mig ut i hårdare vindar.

(Bilderna ger ingen rättvis bild av hur upplevelsen var. När det kändes som läskigast hade jag inga tankar på att ta fram mobilen. Jag hade fullt upp med att manövrera och vattenkaskaderna hade dränkt mobilen på ett kick... Bilderna är tagna när jag var i lä)

Nya perspektiv

Dagens promenad. Efter ösregnen. Valde att gå extremt långsamt på vissa ställen. 

Så långsamt så att Kellie blev rädd för mig :-)

När jag gick så där extremt sakta så kom ett djupt lugn över mig. 

Ljuden i skogen blev skarpa, klara. 

Dofterna - löv, bark, jord, spindelväv - tvinnade in mig så jag blev yr. 

Och mina ögon såg nya bilder.

Det strömmar på, det där: verkligheten.
Jag kan inte göra det, fixa det, ordna det.
Jag behöver inte fatta det. Inte förklara.
Endast betrakta skiftningarna. 

När jag tillåter mig att endast betrakta det som är, då ser jag med nya ögon.
Nya möjligheter, nya vägar.

Det välkända ändrar form. Nya dimensioner visar sig.

I princip är det bara att ta steget.
Rakt ut/in/igenom/till.

Padda

Förmiddagens hundpromenad runt Falkeröd.

En stor padda mitt på stigen.

Orörlig. 

Satt länge och tittade på den, utan att den rörde sig det minsta.

Jag såg bukens minimala andningsrörelser. I övrigt inte någon endaste liten rörelse.

Rörde vid dess ben, petade den lite försiktigt i sidan.

Ingen reaktion.

Wow...

Utflykt med pappa

Vi har pratat om det i flera år. Att åka ut till Tjurepannan, där pappa aldrig varit trots att han bott i norra Bohuslän i 36 år...
Idag blev det äntligen av. Turistsäsongen förbi, torrt och inte för varmt, jag hade tid och han mådde tillräckligt bra för att klara promenaden.

Jag körde bilen hela vägen ner, det hade blivit för långt att gå annars. Det var en tillräcklig utmaning ändå, att gå sträckan från grusvägen ut till lilla sjöboden på klipporna. Kan inte annat än att beundra hans förmåga att kompensera sin mycket dålig syn, begränsade kondition och uttalade yrsel med målmedvetenhet, fjädrande knän och utmärkt balans.

Efteråt fikade vi hos Nico och Tanja på Falkeröds trädgårdscafé, och njöt av att få prata holländska med dem. Sedan körde jag pappa hem till sig, och handlade lite åt mig på hemvägen.

En bra dag.

Nu ligger jag i sängen och ger upp övriga åtaganden. Skulle ha åkt iväg på en trevlig kräftfest i många glada vänners lag, men jag väljer att stanna hemma. Hjärnan säger att det är bäst så.

Kråkprat

Jag gick en lååååång promenad idag efter mina tre sista arbetstimmar den här veckan. Kroppen ville lägga sig och somna, men hundarnas stirrande och solens envetna värme tvingade ut mig.
Det blev grusvägar, skogsstigar, grässpår, asfalt, strand och klippor.
Benen bara gick och gick.
Sinnet försökte smälta alla intryck denna vecka. Kan inte återge i ord riktigt, men världens största berg- och dalbana duger fint som metafor.

Vid Damphällan hann själen och värmen i kapp. Plötsligt simmade vi i det septemberljumma vattnet, jag och Tess. Kellie fegade, som alltid. Hon badar gärna men simmar inte.

Vid Grebbestadstranden hörde jag en kråka kraxa. Den klampade målmedvetet fram i strandkanten, högljutt pratandes medan den letade efter ätbart bland snäckor och tång. Jag undrade vem den pratade med. Inte en enda annan kråka syntes. Brukar kråkor prata med sig själva? Eller försökte den kraxa fram ätbara småkrabbor ur dyn? Eller talade den till mig?

Jag satte mig på en sten och iakttog. Den klampade, kraxade, pickade. Envist, längs med vattenbrynet. Efter fem minuter flög den iväg.

Det kändes skönt på något sätt att inte veta. Inte fatta. Inte ens Google hade svar.
Men kråkan själv vet nog....

Ransonering

Mår bra, men måste ransonera energin. Så mycket som kräver energi av mig nu.
Börjat jobba på ny arbetsplats, kommunens kundcenter, på 25%. Jag vill verkligen. Vill verkligen göra allt som står i min makt så att det ska gå bra. Så att jag ska bli lite starkare för varje vecka som går. Om det går. Om det går att bli "bra". Hjärnan spelar mig spratt hela tiden...

Efter fyra stycken 2-3 timmars arbetsdagar inser jag att jag måste ransonera. Är galet trött när jag kommer hem. Orkar inte läsa, ta kontakt eller planera. Arbetstimmarna funkar hyfsat. Är glad att vara på banan igen. Fantastiskt trevliga arbetskamrater. Tacksam...!

Stänger ner Facebook ett tag nu. Så mycket känslor i omlopp där, med flyktingkriser och allt, kan inte ta in det, det kostar för mycket. Mitt engagemang blossar upp, jag vill en massa, och så vips är batteriet tomt igen. Jag orkar inte bli tömd hela tiden. Men jag vill fortsätta skriva här. Ska försöka hålla igång. Ni som vill fortsätta läsa min blogg får titta in här då och då. Kommer inte länka via Facebook.

Några ögonblick från senaste veckan...

Morgonpromenad. Höstblomning och det kryllar
av bin, humlor och fjärilar....

...på Greby gravfält. 

Jag gick en lång promenad, för jag skulle vara borta från
hundarna i fem timmar minst. Det var nämligen
utflyktsdag med nya arbetskamraterna.

Satte mig i diket en stund. Stirrade på vetets böljande rörelser. 

Här är hällen som är nyinventerad. Potatismjölsfärgen
har regnat bort. Och man ser Tess, just i färd med
att sticka efter ett rådjur. Jag fick vänta 15 min
innan hon var tillbaka. 

Jag kom hem och upptäckte mitt smycke var borta.
Förlorad under promenaden. Så på kvällen
fick jag ge mig ut att leta. Samma promenad. Ögonen
klistrade mot marken. Jag hittade den :-)!

Dagen efter fann jag mig involverad i att storhandla, sortera och dela ut
48 kassar mat till de nyanlända flyktingarna på campingen. Det jobbet var en
smula mer krävande än jag tänkt mig när jag beslöt mig för att ta initiativet
att samla pengar...

Dagen efter fick jag tanka ny energi på Greby gravfält. Drunknade i färg. Och humlesurr.

Träffade på mamma. Vi tog en tur genom byn.
Hon har en leksaksapa på axeln.
Hon har opererat över en talapparat, från en
docka in i apan. Så nu låter den som ett litet barn.
Sjunger och tjatar att den är hungrig.  

På eftermiddagen fick jag ladda batterierna igen. Motkvällsljus genom blomfält. Funkar bra.

Senare på kvällen blev det en tur till Svinnäs. Lågvatten så lågt som
jag inte sett det förut.... Vattenlinjen brukar vara där Kellie står..! 

Dagen efter. Klockan är tio. På väg till Musö. Makalöst vackert väder. 

Tess älskar att spana. Kellie brukar sova på durken, tills hon anar att
vi är framme. Båda hundarna älskar att åka båt. Och få springa fritt
ute på ön.... :-)

Vattnet var löjligt vackert. Här har jag just passerat rakt över ett grund. Som jag visste fanns där. Nånstans.
Adrenalinet sköt blixtsnabbt i höjden.
Nu vet jag exakt var grundet finns. Och att båten går fritt över det, till och med vid extremt lågvatten :-)!

Långpromenad över ön. Så betagande vackert att jag inte ides ta några bilder.
Fast nyponens illröda rop lockade fram mobilen ur fickan.

Vardagsmorgonpromenad. Nu är det den här tiden.
Den trolskt vackra tiden. Hela fältet fullt av magi.

Brokiga dagar

Cecilia och Kristoffer gifte sig. Det var magiskt. Hela dagen genomsyrades av kärlek, kärlek och kärlek. Jag är så glad över att jag fick vara delaktig. Min kamera var ivrig, ville ta många bilder, och många bilder blev det. Inspirerad av Robert Dahlberg som var där och proffsfotade kastade jag mig över redigeringen av några av mina bilder så fort jag kom hem och de blev precis som jag ville ha dem. 

För övrigt skvalade tårarna mest hela tiden. Rörd och berörd. Tänk att de där små barnen blivit så stora att de gifter sig!

När jag fullmatad och slutkörd av alla underbara intryck knallade hem från bröllopsfesten blev jag som grädde på moset förförd av en fantastiskt dramatisk fullmåne. Tog minst tio bilder på den, alla blev lika misslyckade. Denna är det närmsta jag kom, färgerna stämmer, men verkligheten var i motsats till bilden knivskarp:

Dagen efter for jag ut med lilla båten till Musö, för lite välbehövlig retreat. Inget stillar sinnena så bra som att vistas ute på en tyst ö. Framåt skymningen kröp månen upp över östra horisonten, orange och stor. Fram med mobilen:

Men den bilden kom ju inte ens i närheten av verkligheten. Sprang efter kameran, och försökte på nytt fånga den där ödesmättade, trånande känslan som bara en fullmåne ute i fria naturen kan ge:

Det gick inte. Hur jag än försökte (24 bilder), så lyckades jag inte fånga både ljuset och skärpan på måne och berg samtidigt. Ibland får man väl bara ge sig, och njuta av verkligheten när den uppenbarar sig istället för att försöka fånga och bevara den....
Men närbild på månen blev en smula bättre, där kan man i alla fall ana månens yta:

Men nöjd med månbilderna blev jag inte alls. Måste fråga någon som kan det här, jag vill lära mig...

När jag vände månen ryggen såg jag denna vy. Den bilden fångade känslan lite ändå. På övervåningen står gitarristen och prövar nya idéer. Tänk om bilden hade haft ljudeffekt... Gitarrtonerna som trängde ut i den ljumma kvällen, i övrigt tystnad. Jag stod kvar en bra stund.
Eller i alla fall tills myggen blev för jävliga.

Dagen efter var det stilla; mulet och nästan ingen vind. Richard släpade grenar och eldade. Jag försökte hjälpa till, men hade ingen kraft alls i kroppen. Men njuta av brasan, det klarade jag.
Och nej, elden är inte på berget. Den är i en grässlänt mellan klipporna.

Många insekter passade på att äta upp sig i blomsterprakten när det var så lite vind. Försökte få bild på alla 6 insekter jag såg samtidigt (5 fjärilar och ett bi), men de hann givetvis fladdra bort innan jag lyckats ställa in skärpan. Men okej då, en hyfsat skärpt fjäril på bild är bättre än inget...

Dagen efter regnade det mest. Vi tänkte se på film, läsa böcker och slappa. Istället blev det översvämning i badrummet. Efter ett antal timmars undersökningar upptäckte vi var den gigantiska proppen i avloppet satt: ganska så exakt mitt emellan huset och avloppsbrunnen. Efter många timmar till av avloppsvattenshinkande, kokvattenhällande, rensbandsrensande, neribrunnenslafsande och avloppsdränktaklädstinkande så somnade vi ifrån det olösta eländet.
Jag drömde om Den Gäckande Proppen hela natten, usch och fyfan....

Idag skulle jag lyckligtvis hem, så jag överlämnade glatt hela eländet till hemmansägaren själv och seglade i god medvind hem till min egen enkla lägenhet.

Väl hemkommen fick jag en chock: man har sågat ner alla träd vid parkeringen. Det är säkert helt i sin ordning, troligen välplanerat och önskat och allt det där. Men jag hade önskat att man fick en förvarning när stora träd ska fällas. Det är något speciellt med stora träd i ens närhet. Man blir liksom vän med dem, det blir tryggt och lugnande på något sätt att ha dem där. Just den stora björken tyckte jag mycket om. Mina ögon sökte sig alltid till dess krona, varje gång jag satt vid mitt köksbord. Jag brukade njuta av att se hurdant vädret tedde sig, genom att studera grenarnas och lövens rörelser och jag njöt av fåglarnas viloplatser i dess topp.
Nu är det naket, och ögonen vet inte längre vart de ska ta vägen.

 Jag avslutar den här dagen med att blanda ihop en ny omgång av världens enklaste, billigaste och effektivaste deodorant. Och genom att blogga.

Lika delar kokosolja, potatismjöl och bakpulver eller bikarbonat.
Eterisk olja (lavendel) droppas i utifrån ens doftbehov.
Värm, rör ihop, häll upp, ställ svalt. Klart. 

Om empati och medkänsla

Just nu delar jag många länkar på Facebook som är riktigt hemska. Drunknade flyktingar, gråtande barn, artiklar som beskriver det helvete som många medmänniskor just nu befinner sig i på vårt klot.

Det är inte utan att jag känt mig kluven när jag delar dessa smärtsamma bilder. Jag vill ju så gärna vara en människa som känner glädje, sprider glädje, uppmuntran och hopp istället för en sådan där människa som hela tiden pekar på allt som är fel. För nog finns det mycket som är fel, i mitt liv, i andras liv, i hela världen. Och jag kan ju inte ändra på allt.

Min personliga utvecklingsresa de senaste åren har lärt mig att jag är högst delaktig i skapandet av min upplevda verklighet. Fokuserar jag endast på elände, så upplever jag mest elände. Fokuserar jag mer på glädje, upplever jag oftare glädje. Rätt enkelt egentligen, och det har varit nyttigt för mig att upptäcka kraften i den enkelheten.

Ändå väljer jag nu att aktivt dela länkar där man ser panikslagna familjer på flykt, istället för endast vackra ögonblicksbilder ur min egen lilla underbara tillvaro. Jag vet att många inte klarar av att se på dessa hemska vittnesmål. Jag har själv svårt för att titta. Det förstör ju lätt stämningen. Men mitt syfte är rätt enkelt. Jag vill bidra till att empatin växer sig stark igen bland folk. Jag vill inte blunda, och jag vill inte andra ska blunda.

Förstå mig rätt. Jag vill verkligen inte bidra till en allmän känsla av vanmakt. Jag vill heller inte bidra till att skapa rädsla, ilska, motsättningar. Och jag vill absolut inte delta i detaljdebatter om flyktingkvoter, SD´s existensberättigande, eller huruvida det är bra eller dåligt när kulturer påverkar varandra. Det överlämnar jag åt andra.

Men jag vill att alla ser.

Ser att det är människor är på flykt, inte en flock misstänkt farliga, obegripliga, kulturellt främmande rovdjur. Det är människor och de flyr för sina liv. Hur Europa sedan ska lösa det, hur de ska "få plats", hur vi hanterar alla de utmaningar som står för dörren - ja det är frågor vi får ta tag i då, vi kommer garanterat att lösa det, det har mänskligheten gjort förut. Just nu flyr de för sina liv, och de är människor.

Det är det enda viktiga - de är människor. De är vi. De är INTE  ett gäng giriga skurkar som "lockas hit av vår frikostiga flyktingpolitik".  All den där rädslan som frodas just nu i den allmänna debatten, den där rädslan för det okända leder åt helvete, bokstavligt talat. Ju större rädslan växer, desto mer PK verkar det visst bli att låta militärer stoppa flyende familjer, dra in livräddande insatser på Medelhavet (dvs låta dem drunkna), att stoppa de desperata med kilometrar med taggtråd, med tårgas, med hot om våld. Då har de onda makterna lyckats: då har vi deklarerat krig mot våra egna.

Flyende människor, eller människor som söker ett drägligare liv utgör INTE fienden. Det är de som skapar konflikterna som utgör fienden. De som handlar med makt. De som säger att resurserna inte räcker. De som inte använder sin makt att verkligen stoppa krigen och fattigdomen, utan tvärtom i nästan öppen dager bidrar till att underblåsa dem.

Jag vill att alla ser att de flyende människorna INTE ÄR VÅRA FIENDER, utan jämlika som vi ska värna om.

Empati och handlingar i kärlek är ett universellt språk som alla folkslag känner till. Tankar och handlingar födda ur empati och kärlek skapar tacksamhet, glädje, ömsesidig nyfikenhet och gemensam kämparanda.

Kärlekshandlingar föder kärlekshandlingar. Vi kan inte bygga murar för att hålla eländet och katastroferna borta. Vi är delaktiga. Vi måste se, känna, älska, hjälpa. Det är det som gör oss humana. Mänskliga.

Vi kan det. Vi kan alla räkna till åtta, och känna vad som är rätt och fel. Istället för att låta rädslan för det okända som står inför dörren ta över våra tankar och handlingar.

Så jag ber: frossa i länkarna. Gråt. Känn förtvivlan. Och känn medkänsla. För i medkänslan hittar vi lösningarna vi behöver hitta för att möta den nya tiden.