Nya tider

Sorgen efter Cesar har tuggat på mig. Den har gnagt och gnällt i mig.
Saknaden saknaden.
Sorgen över min omas död strax efter har sedan lagt sig som ett stort, tjockt utropstecken över det hela.
Livets förgänglighet.

Alltså. Det här livet man fått. Som ens kära och nära har fått.
Det tar slut. Ibland efter lång tid. Ibland ganska snabbt.
Men det tar alltså slut. Det stängs av. Det slutar finnas.

Vad betyder det?
Det betyder att man måste passa på att njuta av varje minsta minut av glädje som erbjuds.

Det betyder att man måste fira livet. Njuta av livet.

Cesars frånfälle kan, och ska sörjas. Och oj, vi sörjer, så det river och vrider. Men det förbättrar inte livets här-och-nu-läge. För det är lika tomt för det.
Min vardag har plötsligt plats för en fyrfoting, ja, platsen blev ju just ledig. För inte kan jag hysa döda minnen. Mitt liv ska vara fyllt av levande minnen och levande drömmar. Inte vara ett saknadens mausoleum. Så -  Hej Livet! Vem blir nästa hyresgäst, nästa aspirant, nästa glädjespridare?

Frågan kom ju flera gånger från diverse vänner- "ska ni skaffa en ny?". Mmm, smaka på den: "skaffa en ny".
Jaha. Jag kan alltså skaffa en ny. Tänkte jag. Ska jag skaffa en fläckig, en svart, en stor, en dyr eller en gullig? Och när är det passande att skaffa den? Hur lång är sörjetiden efter Hund? Väcker det anstöt att Skaffa en Ny för tidigt? Får man Skuldkänslor? Och gör det någon nytta?

Till min stora glädje (och en smula förvåning) tog mitt hjärta över kommandot. Jag surfade snart runt (i smyg för övriga familjen) på Blockets djurannonser, och Googlade på allt som kunde stämma på hundar till salu. Ju mer jag tog reda på desto läskigare var det att tänka tanken att jag skulle "skaffa" en liten valp, en liten tjusig ras, eller fräck korsning. Man skulle nämligen vara tvungen att Välja. (rätt ras, rätt egenskap, rätt pris, rätt kennel, rätt annons, rätt tillfälle, rätt ställe). Samtidigt slog det mig hur otroligt många djur som inte är önskade. Var femte valpannons följdes av en omplaceringshund. Det bara välde över mig. Det kändes inte ett dugg trevligt - att  behöva Välja en Ny liten Gullig Hund (som vi vill ha) när världen kryllar av oönskade djur som är prisgivna åt folks välvilja.

Det ena gav det andra. Efter många studs i cyberrymden landade jag slutligen på DogRescues sida. En  förening som arbetar i Rumänien. Kämpar för en smula förbättring i gatuhundarnas liv. De verkade seriösa.  Och jag läste och läste och läste. Men först hade jag ju fastnat i en blick, måste ärligt erkännas. Greta hade borrat in sin blick i mitt hjärta. Och ju mer jag läste desto mer slog hjärtat.

Förnuftet försökte ta tillbaka kommandot medan jag läste (fel tillfälle, vänta lite, herregud barnen flyttar ju inom några år, men hallå varför en hund från Rumänien? de kan ju ha alla möjliga problem, Cesar har förresten knappt kallnat).... (Förnuftet har ju ändå tjänat mig rätt väl de senaste tio åren, jag vill gärna lyssna på det), men det var tji. Hon satt fast i min hjärnbark. Bland många många underbara små jyckar fastnade just hon. Löjligt egentligen, jag vet ingenting om henne egentligen. Mer än att hon har två syskon, en mamma som redan flyttat till Sverige, att hon är försiktig, skygg, och född i augusti.

Men man är tvungen att lyssna på hjärtat, eftersom förnuftet skriker högljutt, i fallsett, att det är helt omöjligt att göra ett klokt val. (För de är ju så många, de där smutsiga, gulliga, stackars gatuhundarna. Det är ju omöjligt att rädda alla.) (Ja jag vet! Men för just den där ena gör det skillnad!) (Och det saknas tassar på mitt köksgolv! Och det saknas en svans bredvid mig i skogen! Och hon vill mig något! Jag VET bara det!)

Hjärtat tog alltså över. Gud så skönt. Det här är det bästa bästa beslutet jag tagit på mycket länge. Just bara för att det fyller mig med glädje och just för att jag inte har en endaste aning om huruvida det kommer bli som jag tänkt eller inte. Och det fyller mig med en oändlig livslust.

Jahaja. Så jag försökte övertyag familjen, och ingen skrek NEJ, fast vissa kanske tyckte jag var en smula snabb i svängarna, vilket förvisso var sant men det struntade jag i och gjorde som jag hörde hjärtat vråla - bokade Greta. Just nu ikväll faktiskt.
Och nu är jag pirrig som en liten flicka inför sitt första födelsedagskalas, och jag håller tummarna för att Greta kommer med flyget till Arlanda redan i månadsskiftet, för nu väntar skogen, och promenaderna och fårskinnsfällen under köksbordet, och Cesars sköna korg vill inte vänta ute i garaget längre. Och nu ska man få lära känna en alldeles ny individ.

Tack underbara Cesar för att du lärde mig vad ett förstorat hjärta innebär. Kan innebära.

Bästa mattefostraren

Välkommen lilla tjej