Altanen, katterna och jag

Det är helg, soligt och det är vår. Det är mars. Det är främmande hankatter runt knuten, det är en stank utan dess like, det är uppkavlade ärmar, vattenslang, skurborstar och nej nu jävlar. På en helledig helg ska man väl hinna med att rensa bort allsköns jävelskap.

Och så infinner sig Vårstädhysterin. Och Lusten. Och medan man släpar fram slangar, hinkar och mögeltvätt (för man passar ju på att ge sig på den gröna ytan på altandäcket, nu när man ändå är igång) så får man plötsligt syn på Allt Som Bör Åtgärdas Nu. För annars ska du inte tro det blir Sommar.

Gräva landet, rensa rabatten, riva mossmattan, måla huset, laga plåtrör på taket, bygga staket, vårrusta båten ( för den ska säljas) städa garaget (igen??? Hur går det till???) måla takplåt, klippa busken, tvätta utemöbler, reparera cykeldäcket, och tvätta fönster.

Man inser att det är att göra.

Så spolar, tvättar och skrubbar man altanen och inser två saker. Kattpiss inte bara på trä, utan även på yllemattan 2x1,5 m som hängt ute några veckor (såklart). Algmögelgiftmedlet räcker inte till i sin giftighet. Det gröna går djupt ner i brädorna. Man hämtar en skrapa och prövar lite. Ser bra ut! Man skurar spolar mattan. Ser lovande ut!

Sen ska mattan torka, och den är så tung att vi måste vara två som sliter som oxar för att få upp den dyblöta knutna yllemattan på altanräcket. Väger nog 100kg minst.

Sen åter till skrapandet. Bräda för bräda. Kramp i fingrarna efter 10 min. Michael hjälper till. Efter 50 min har vi skrapat fem brädor (det grönslemmiga sitter jättedjupt!). Jag har kramp i alla sen förra sommaren oanvända muskler. Lukas undrar varför vi inte använder slipmaskin. Michael förklarar erfaret att det skull ta ännu längre tid, eftersom det fläckvis är lack kvar, och det klibbar igen slippappret på nolltid. ( sen har vi ju faktiskt ingen sån slipmaskin, iallafall ingen i användbart skick.

Man tar igen sig med en kopp kaffe i solen en stund. Man river lite mossa, gräver en rabatt. Det darrar i musklerna men man ignorerar det. Det är Vår, och man är På Gång.

Man blir inte riktigt klar med altanen, men det ser rent och fint ut. Till och med luktar fräscht. Inte alls mycket kattpisslukt kvar.

Mattan torkar inte fort, förstås. Den bär vi in framåt kvällen.

Sen sitter man i kökssoffan och njuter av välförtjänt spagetti med köttfärssås. Kroppen påstår att den fått jobba lite för hårt idag. Men man ignorerar den. Mesig kropp - några timmars kroppsarbete är inget att fjomsa sig över.

Då hämnas den. Vägrar resa sig. En avgörande viktig del i nedre ryggen har slutat fungera. När man väl tråcklat sig bort från köksbordet visar det sig ha drabbat ena benet också. Plötsligt är man 88 år och i skriande behov av en rullator. Smärtan skrattar man åt, för det är ju för löjligt alltihop.

Men resten av kvällen får tillbringas liggandes. Tur vi skulle se på film.

Och idag samma sak. Jag ligger. Eller står. Kan gå, men bara med små steg. Det gör ont. Jag tror det är nån slags ryggskott. För första gången i mitt liv.

Inser att mitt sittande arbete + ingen träning + ålder börjar ta ut sin rätt.

Ute på altanen stinker det. Hankattsfan har såklart fyllt på sitt revirstänk. Och skraporna lär bli liggandes. Jag kan inte böja mig ner för att plocka upp dem.

Inne ligger den ännu fuktiga mattan och stinker. En blandning av vått ylle, kattpiss och mögel. Ja, det blev ju bra. Eller inte.

Vilken tur jag har ett jobb att åka till. Där känner jag mig nyttig ibland i alla fall. För här hemma är jag uppenbarligen mest oduglig.