Sedan hans knöl-episod, när jag trodde han minst hade fått en akut och galopperande elakartad cancer, är jag sådär jolmigt hundkär, och saknar honom jämnt. Det är som om jag plötsligt fått syn på att han börjar bli lite halvgammal, över en natt liksom. Han kan säkert bli minst 15 år gammal och då borde det ju rimligen vara minst 4 år kvar. Men ändå. Det är skräckinjagande kort tid. Jag vill stoppa tiden. Hinna umgås mer.
Det känns helt fel att lämna honom hemma varje morgon, och komma hem sent varje kväll. Jag ville ta med honom i bilen till Stockholm på grund av min hundlängtan. Helt irrationellt, för jycken har det kanonkalasbra om dagarna. Och storstan är knappast drömstället för en lantishund. Han trivs bäst på landet. Följer oftast med Michael om dagarna, kutar runt hemma hos Hillevi och gräver i hagen, medan Michael snickrar. Annars med på något målaruppdrag. Så ser hans arbetsvecka ut. Det går ingen nöd på honom alls. Snarare på mig, som inser det fåniga med att äga ett djur som man aldrig umgås med.
Nu överdriver jag igen. Det är ju ärligt talat ingen som stoppar mig från att gå upp en halvtimme tidigare och få en 30 min umgängeskvalitetstid- samt motionspromenad med honom... Eller för den delen på kvällen när jag kommit hem. Nä, jag har inget att försvara mig med. Jag skulle kunna umgås multiplenti. Kasta pinnar och bollar en timme om dagen.
Och förresten så brukar vi gosa i tvsoffan. Han är med.
Så slutsatsen är väl att han helt enkelt är som en symbol för allt jag tycker mig sakna. Eller för allt jag vill vara men inte tycker mig hinna.
En liten glad hund som leker i högt gräs, utan tider att passa.
Istället badar jag i hundlängtansömkan.
Rätt gött det också, på något bakvänt sätt.
 |
| Under frukostbordet samsas de om fårskinnsfällen. Ihop med mina fötter. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar