- Jo tack, kul faktiskt, lite surrealistiskt på ett sätt.
Jaha, hur menar du då?
- Alltså, jag har pratat både holländska och svenska sen jag föddes, bott i Sverige sen jag var 12, bildat familj, utbildat mig och jobbar i Sverige. Jag har ju liksom alltid varit svensk. Konstigt att man behöver skaffa ett särskilt bevis på det.
Vad vad det som gjorde att du till slut ansökte om svenskt medborgarskap?
- Det började gnaga som en tanke efter tsunamikatastrofen hade hänt. Det fick mig att tänka. Det slog mig hur absurd det skulle vara om vi skulle hamna i en akut situation utomlands. Då skulle vi vara tvungna att kontakta Nederländska ambassaden för att få hjälp. Inte så bra för mina barn, som inte ens pratar holländska....
Fanns det andra anledningar?
- Ja, så klart så började det bli pinsamt att inte kunna rösta i riksdagen, bara kommunalt och regionalt. Det blev mer och mer pinsamt för varje val.... Som om jag försatte mig i ett barnsligt "jag bryr mig ändå inte"-läge.. Sen så har jag hela livet känt mig tudelad. Dubbelkulturell, dubbelosäker på min identitet.
Hur menar du? För det låter ju mer som en fördel?
- På ett sätt, ja. Men tänk till exempel på ordet "skola". Svensk skola och holländsk skola är helt olika saker. Olika system, olika traditioner, olika undervisningssätt. Olika doft, olika mål, olika drivmekanismer. Så begreppet "skola" är för mig alltid två olika saker. Och så är det med alla begrepp, allt som jag har dubbla erfarenheter av. Och den känslan har rotat sig i mig. Allt har alltid minst två olika sidor, minst två sanningar. Jag har aldrig känt mig helt säker på något. Aldrig känt att "så HÄR ÄR det", för det finns alltid en annan sanning parallellt. Det har gjort mig till en rätt så tveksam och tvivlande typ, som jag till slut blivit ganska trött på.
Men vad har det med svenskt medborgarskap att göra egentligen?
- Jag tror det var en viktig symbolisk handling. Att välja sida. Att bestämma sig - jag är svensk - jag väljer att se livet helt från den svenska sidan. Det betyder inte att jag avsäger sig mig min holländska identitet, utan mer att jag väljer att slippa tänka tanken att jag nog egentligen inte hör hemma här, ändå, kanske, trots allt... Och om jag väljer detta på det här högre symboliska planet, då kan jag också välja ståndpunkt i rent konkreta valsituationer. Föreställer jag mig!
Hur lätt eller svårt var det att få besked?
- Jag trodde det skulle ta jättelång tid. Ansökan var rätt krånglig och det kändes som om man skulle bli granskad in i minsta detalj...På Migrationsverkets sida stod det "upp till 5 månader", så jag var inställd på det. Men brevet med beskedet kom redan efter två veckor typ.... Helt utan övriga kommentarer. Så där bara. Konstigt.
Vad händer nu?
- Vi firade med chips. Inget större. Men det närmsta som händer är väl att fixa svenska pass, till Mirja och Lukas åtminstone. Så kanske det kan bli en resa till solen :)
Då önskar vi dig välkomna till svenskheten då!
- Tack, tack. Tack så mycket.
(när jag var barn och lyssnade på de vuxna som talade i Sverige, tyckte jag det lät som en klocka som hakat upp sig, eller ett gäng hönor - tack tack tick tock tock tack tick tock) (hade svårt att fatta vad den artigheten gick ut på egentligen) (det har jag nog fortfarande. egentligen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar