Lyfta en tant

Imorse ringde det. Halv åtta. Om jag kunde hjälpa en tant i nöd. Man kunde inte resa henne upp. Hon skulle befinna sig dryga 200 meter från vårt hus.
Det var en udda morgonförfrågan. Min suddiga hjärna behövde snurra till lite innan den registrerat ärendet som "Viktigt". Jag sprang ut, i Mirjas rosa foppatofflor, yllemössa och storschal. Ingen tant i sikte. Funderade på att vända om. Troligen hade det hela hunnit ordna sig. Dessutom - 4 grader kallt. Dessutom - tänk om det var ett fult trick för att lura mig ut från huset och nu skulle alla skurkar hinna stjäla allt jag ägde. Jag sprang vidare.
Och visst, där låg nämnda tant, på den lilla dolda gångstigen. Med filt på sig och bekymrad kvinna intill sig.
Tant hade ramlat på morgonpromenaden och kunde inte vare sig resa sig eller bli rest. Hon hade nämligen armen i mitella, och var påtagligt kall, gammal och ynklig. Vi reste tant upp, med gemensamma krafter. Det var mycket tyngre än jag väntat mig. Jag försökte vara bläckfisksarmad för att stabilisera henne. Bad henne ta ett steg. Det gick inte. Benen lydde inte, dessutom gjorde ena foten ont.
Kvinnan kom på att hon kunde springa efter en stol, så tant slapp stå där. Jag håller, sa jag. Så jag höll. Kramandes en kall vinglig tant på ett ben. Stolen kom, tanten satt. Filten runt.
Kan vi ringa någon? frågade vi. Att ringa 112 kändes överonödigt, då tant både kunde stå och tala. Min man, sa hon. Bra, sa vi. Min mobil låg kvar hemma, så jag sa jag hämtar, och sprang. I foppatofflor, med fladdrande schal. Hemma, in, mobilen, telefonkatalogen, ut, in, ta bilnyckel, ut, in, väcka Michael med ett rop: "Hjälp till med att lyfta en tant!",  ut, körde bilen, backade in bilen på gångstigen, där tant satt och väntade med filten runt sig.  Vi fick namnet, talade om var man kan finna en rullstol en tidig tisdagsmorgon (för hur får man in en orörlig tant i bilen?), slog upp numret i katalogen. sa att det blir bra att ringa mannen, "då vet han att du kommer lite senare" sa jag klämkäckt. Vi skrattade lite alla tre. Slog upp numret tre gånger. Bara för att jag glömde numret varje gång jag skulle knappa in det. Numret stod i tantens namn, inte mannens. Dock inget svar.
Michael kom. Kort konferens - hur lyfter man bäst en tant runt ett räcke och in i bilen. På stolen så klart. Och vi bar stol med tant på, runt räcket, intill bilen. Sedan pusslade vi in bångstyriga kallstela ben, mitellaarmar och hela tant med filt och hatt in i bilen. Tackade kvinnan för insatsen så långt och rullade iväg mot tants hem (jo jag visste var, det stod i katalogen och dessutom kunde hon adressen utantill, trots kylan) och man. Där var det mörkt och låst. Har tant en nyckel? Och oj så vi letade - i alla fickor flera gånger. Tänk om hon bara gått ut utan nyckel? Till slut tittade den fram från sitt gömställe - invirad i näsduken längst in fickan.
Låste upp, tyst och mörkt inne. Inte vågar man klampa in i sovrummet för att väcka mannen. Han vaknar väl av våra röster? Vi lyfte ut tant från bilen. Hon var en aning bekymrad, och det gjorde nog ont i mitella-armen, men hon bet ihop. Bar henne i kungastol, in i sitt hem och värmen. Satte henne på en stol intill telefonbordet, och frågade henne om vem hon kunde ringa, vem som kunde titta till henne. Jag klarar mig, sa hon, gå ni. Men det kunde vi ju inte. Inte utan att veta att någon kom. Hon kunde ju varken gå eller stå själv! Det fanns ett nummer till sjuksyster. Jag ringde. De lovade skicka någon genast. Vi såg till att allt var så bra det kunde, sen gick vi. Det kändes fel. Jag skulle ha stannat tills denna någon kom. Men hon var så stark, på sitt svaga sätt. Klar i ögonen när hon sa, gå ni, jag sitter  bra här. Inte kan man tala emot en gammal människa då?
Men lite senare sa Michael, när vi rullade in på vår parkering hemma - jag såg inga mansskor eller mansjacka i hallen?

Och så var det - det fanns ingen man längre. Hon var lite vimsig, trodde han levde än kanske. Jag ringde sjuksyster från jobbet sen - har ni tagit hand om henne nu? Jodå det hade dom. Tacktack, tacktack.

Ikväll var det mörkt i hennes lägenhet när jag passerade med bilen. Så råkade jag se när sjuktransporten kom och jag stannade till - de skulle skjutsa hem henne från sjukhuset. Men hem kunde hon ju inte, det fanns ju ingen där. Och chauffören trodde jag var en anhörig för jag stod och väntade. Men det var jag ju inte. Så han ringde ett samtal och sen bar det av till åldringsvården. Lilla tant.

Hela dagen har jag tänkt på henne. Hur är det att bli gammal, att ramla och inte kunna ta sig upp, att prata om sin man som om han finns fast han inte finns, att vara så fullständigt beroende av människors välvilja?

Jag ryser, för jag vet att även jag måste bli gammal. Och det svåra med den tanken är väl inte att bli gammal och skröplig i sig, utan att förlora kontrollen över sitt liv och sina tankar och sina handlingar. Att vara tvungen att vänta - tills någon har tid. Det gäller att folk har tid.