Det var liksom Insikten som slog mig. Enkelheten i Lösningen.
Att det inte finns paradoxer. Det finns aldrig två sidor, inga motsatser. Det är samma!
Man behöver inte välja. Man behöver bara förstå. Det ena kan inte existera utan det andra.
Nästan hela mitt (medvetna?) (vuxna?) liv har jag hittills ägnat åt att känna mig nedtyngd av det faktum att jag känner mig osäker. Letat efter Ställningstagandet. Samlat information i evigheter, bara för att försöka hitta det Rätta Svaret. Tycker jag om att vara social eller inte? Säger man lackriss eller lakrits? Ska hästar ha täcke på vintern eller inte? Var jag deprimerad eller hade jag näringsbrist? Har mina barndomstrauman stärkt mig eller tyngt mig? Ska jag bo här eller där? Pågår det en konspiration eller inte? Är människan ond eller god?
Allt har handlat om att hitta Rätt och Fel. Jag har hela tiden tänkt att Jag Måste Göra Något. För att få det Rätt. För att påverka. Kampen mellan Gott och Ont. Men nu har poletten trillat ner. Jag behöver endast Förstå Hur Det Fungerar. Sedan ordnar sig saker och ting precis som de ska. Sedan kommer mina tankar och handlingar inte vara så krampartade, så nedtyngda av tvivel.
När jag har upplevt obehag inför situationer eller företeelser, så har jag tänkt att jag måste ändra på det. Eller gå därifrån. Eller ta bort det ur mitt liv. Som ogräs.
När vi hade en chef som inte skötte sitt jobb så trodde jag att jag måste göra allt jag kan för att hen a) skulle bättra sig, b) ta fullt ansvar för allt hen inte skötte.
När mina barn riskerade uppföra sig på ett sådant sätt att andra kunde bli förargade, trodde jag att det var helt upp till mig att se till att de gjorde rätt från början, så det slapp bli fel.
När jag ville uttala en åsikt jag hade, valde jag att hålla tyst eftersom jag var osäker på att min åsikt kanske skulle ändra sig senare, och därför trodde jag att om jag sa den högt och sedan ändrade mig, så skulle jag inte vara trovärdig i andras ögon.
Jag trodde att när man upptäcker något som är Fel, så måste man genast anstränga sig för att Rätta till Felet. Och inte ge sig förrän det blivit Rätt. Om man så stupar på kuppen.
(utmattning hej)
Så rädd för Fel. Så hungrig efter Rätt. Allt det här har pågått inuti mig. En evig strid.
Inte konstigt jag varit trött. Är trött.
Nu vet jag (en stund i alla fall!):
Naturen, årstiderna, livet visar sanningen. Det pågår en ständig växelverkan mellan liv och död, natt och dag, köld och värme, storm och stiltje. Det går inte att rubba. Det går bara att flyta med i växlingarna, surfa på vågorna, lära sig hur det fungerar.
Om man aldrig slår sig, vet man inte hur det känns när det onda går över. När man haft några nära-döden-upplevelser uppskattar man livet mer än innan. När man reagerar med avsky på djurmisshandel så betyder det att man redan ingår i en större föreställningsvärld om djurs egenvärde och djurs rättigheter. När man skurit sig på kniven, lär man sig använda den på ett säkrare sätt. Allt hänger ihop.
När jag nu upptäcker att något är fel, så kan jag istället för att känna hopplöshet ropa hurra! För i upptäckten, i erkännandet, finns kraften som påbörjar förändring.
När jag upplever trötthet, så visar det att jag behöver vila. Jag behöver inte kämpa emot, bita ihop.
När jag känner avundsjuka visar det mig vart jag längtar.
När jag identifierar något jag ogillar, så har jag plötsligt insikten och därmed också makten att släppa taget om det.
När det jobbiga/svåra/onda lyfts upp i medvetandet börjar det krackelera. Det gäller för mig och därmed för alla.
Sagan om trollen som spricker i solen! Genialt!
Betydelsen av ordet "erfarenhet"! Först när man erfar får man den kunskap som kan leda vidare. Så simpelt!
Det finns inget "fel"!
Jag har ju vetat hela tiden! Men jag fattade inte!
Svaret har funnits framför mig, i mig, runt mig, hela tiden!
Jag behöver inte ändra på något. Jag behöver bara förstå att allt hänger ihop. Och rikta min uppmärksamhet inåt, så jag ser åt vilket håll jag vill vara på väg :-)
Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar