Hurra för Flisan, Sonja och bloggen!

Idag är det födelsedag. Idag för 6 år sedan föddes Flisan, nästan ett helt oroligt dygn efter sin storebror. Hon föddes när vi ännu bodde på Bryggerigatan, mitt i det smärtsamma kaos som rådde på grund av att vi just fått veta att vi inte fick bo kvar i huset vi hyrde. Det skulle säljas.

Jag roade mig med att läsa i bloggen för att ta reda på hur Flisans första tid i livet såg ut. Det visade sig att bloggen också har födelsedag. Typ. Jag startade den visserligen ett knappt år tidigare, men kom inte igång med att skriva regelbundet förrän då den där helgen när Flisan och hennes bror föddes.

Stolt mamma Misse 23/1 2010. Flisan till höger och Simba
(som tyvärr blev påkörd och dog för några år sedan) till vänster. 

Det är roligt att läsa så här i efterhand. Jag är nog förmodligen en smula egenkär. Eller så skrev jag helt enkelt mer underhållande då. Jag slås av hur jag beskrev tillvaron i något slags ironisk slapstickstil. Det var så, då. Det var ingen lätt tid, på flera plan, och jag hjälpte mig själv att hålla modet uppe genom att beskriva tillvaron med glimten i ögat. Det fungerade troligen rätt bra. Att läsa det där igen ger mig plötsligt en kick nu, en knuff i ryggen. Det har varit några mycket allvarsamma år, med lite skrivande, med mycket trötthet, mycket inre rannsakan och tvivel. Jag längtar efter skratt och fniss, och den där känslan av att orka ta livet med en klackspark. Och jag längtar efter att kunna skriva igen, våga och vilja berätta vidare om hur mitt liv formas.

Kanske har jag kommit dit igen, att jag kan och vågar. Och vissa dagar dessutom orkar. Orden börjar hitta tillbaka. Känslorna är inte ett enda kaos längre. De går att sortera.

Nå! Åter till Flisan. Som i 5,5 år bodde med bästa Siv, som nu flyttat till sina barn i Stockholm, och därför fick Flisan flytta "hem till mamma" igen. Så känns det i mig i alla fall. Lite småfjantig kan jag unna mig att vara nu när jag närmar mig 50årsåldern :-). Flisan tycks känna igen mig, tycks ha fattat att hon har flyttat och tycks trivas bra. Så fort jag lägger mig i säng eller soffa belamras jag med tre kelsjuka fyrfotingar. Flisan på bröstkorgen, Tess på magen/låren och Kellie på fötterna. Jag har det bra. De har de bra.

Idag är en födelsedag till. Min faster Sonja i Holland fyller också år. Hon är den enda personen kvar i min släkt som bor i Holland. Vi har bara haft sporadisk kontakt sedan min farmor dog för snart fyra år sedan. Min energi räckte inte till att hålla relationen vid liv. Men häromdagen ringde hon, och vi pratade länge. Hur det än är med livet och alla vardagsbestyr, så är hon min faster, vi delar släktrötter och historia. Jag saknar henne, och ska nog lyckas ta mig en tur till Holland i år för att väva vidare på vår gemensamma väv.

Sonja, jag min bror Rick, och pappa. April 2012,
min oma/farmor hade just dött, strax innan sin 101-årsdag.
Jag tänker bli minst lika gammal.

Hurra för Flisan, för Sonja och för bloggens startskott!