Munindrömmen tar form

Vintern 2013-2014. Erland och jag sätter tänderna i
projektet att försöka få flyt på Munin.

Vi byter sammanlagt 9 bord. Eller rättare sagt, Erland gör det.
Jag är storögd assistent.

Vi sjösatte för att se hur fort hon sjönk.
Vi ville se var hon ännu var är otät, samt hur mycket
hon svällde ihop.

Hon låg så här i två veckor. Sedan pumpade vi ut vattnet
och såg att hon var nästan tät, förutom på två ställen
som skulle bli hyfsat lättfixade. 

Sedan tog vi upp henne, ställde henne i Michaels trädgård, tiden gick och Erland flyttade till Småland. Han överlät mig båten, mot att jag lovade att inte låta henne stå och förfalla. Jag och Michael separerade och jag flyttade från Bäckevägen till Etterhagen. 

Munin hängde längst bak i mitt medvetande som en hägring och dåligt samvete. Jag hade varken ork eller pengar att ta tag i hennes öde. Hon fick bida sin tid.

När jag och Michael till slut hade gjort klart med ekonomin kring huset efter skilsmässan så hade jag plötsligt lite pengar. Jag bestämde mig efter mycket grubbel för att satsa på Munin. Eftersom jag inte är båtbyggare och henne nedersta bord var i tvivelaktigt skick (de hade kanske behövts bytas ut de med) så fick jag rådet av några olika förståsigpåare att plasta henne. Med Birgers fina lilla båt Inge av Musö i medvetandet gav jag upp mitt envisa "detskavaraträannarskandetvara"-mantra. När jag väl fattat beslutet infann sig både ett lugn och en stor portion framtidsglädje. 

Munin ska bli stadig, snygg, stark och tålig. Hon ska dofta tjära och se ut som en gammaldags Bohusjulle, men kunna ligga i vattnet över vintern och tåla det mesta. Till och med min iver att hitta och intimt lära känna alla skärgårdens grund :-)

Jan som ska göra plastningen hämtar henne. Höst 2015.

Johannes ska renovera motorn, en MD1 med havsvattenkylning.
Det blir nog till att bygga en ny motorlåda. Den som satt i är löjligt klen.
Ska göra det, någon gång. Inte i år. Jag har inte energin för att göra
det själv. Och inte råd att låta någon göra det åt mig.

Jag la pussel, och det ser ut som att alla durkar finns.
Det där fula, tjocka, grova i förgrunden är en av tofterna.
Fult så man dör, helt fel virkesdimensioner och finish.
Ska byta det. Nån gång. 

Jan är snabb. Det går undan.

Fem lager plastmatta.

En vecka senare är båten på rätt köl. Och har fått färg.

Hål för bottenpluggen.

Man kan lugnt säga att det är ett rejält
lager plast. 

Nu är det dags för plastning av relingen. Det där svider ont i mig.
Relingen är ju det vackraste jag vet på träbåtar. Att den plastas
helt blir inte vackert. Men Jan säger man kan snickra dit en fuskreling
efteråt. Att det finns olika sätt att lösa det på. Jag tänker mig att jag ska
göra det. Någon gång. När ork och pengar finns :-)

För nu ska jag se fram emot att få Munin i sjön den här sommaren.
Lära mig hantera motorn. Och lära mig hur hon känns och vad hon vill bli.
Så de estetiska detaljerna får vänta till nästa vår.