Naeä... eller...?

Idag var det inte roligt att vakna. Jag vaknade för tidigt, av att mina värsta inre kritiker högljutt tävlade om vem som hade bäst argument för att jag är en värdelös, lat, tråkig, ful och opålitlig typ.
Förgäves försökte jag frammana ett inre tillstånd av balans och tillförsikt med hjälp av djupandning, diverse affirmationer och så mitt senaste vapen i kampen mot melankolin: att med kärleksfull och mild inre blick luta mig bakåt och titta på tankespektaklet som pågår uppe i mitt huvud tills det löser upp sig av sig självt.

Lönlöst. Jag flydde upp ur den hånskrattande sängen och tröstade mig med det enda som verkligen är både pålitligt och skänker tillfredställelse: en kopp rykande hett te.

Sedan ägnade jag två timmar åt att försöka lägga upp en utmanande och tillfredsställande plan för dagen, men alla försök landade i ett tillstånd av total förvirring. Varje tankebana kraschade rakt in i ett töcken av håglöshet och självförakt. Till slut ringde jag till mamma och sa "Hjälp..? Varför är jag så här?".  För det är så här jag är mellan varven. En evig ojämn kamp mot Håglösheten. Vissa dagar är totalt vedervärdiga.

Mycket kan sägas om min mamma. Jag har sagt både det ena och det andra genom åren som gått. Men jag är oändligt lycklig som har en mamma som lever, som finns, som svarar i telefon och som alltid tar emot min klagan med kärleksfull inlevelse de få gånger jag kryper till korset och säger "hjälp?" till just henne.

Idag sa hon så här: "Du har varit ockuperad i hela ditt liv fram till nu. Familj, jobb och allt. Inte konstigt du plötsligt får syn på dina besvärliga sidor, din oförmåga. Du hade ju inte tid till att se det innan. Inte på det här avslöjande sättet. Nu har du äntligen fått tid och utrymme, och du måste fostra dig själv. Ingen annan kan göra det. Själv lyfter jag mig i öronen hela tiden, annars är jag feg, rädd och lat. Det är så det är."

Ja... Så visade mig mamma vägen vidare i vuxenland. Så trollade hon bort alla föreställningar om hur alla andra kan och orkar och gör, medan jag är liten, värdelös och lat. Så insåg jag igen: man ramlar och reser på sig. Om och om igen, hela tiden, hela livet. Det tar aldrig slut.

Så jag tog mig i öronen och bestämde mig för att ge mig ut och fotografera stormen. Stormen Tor slog till igår, och även om det mojnat så bjuder nog havet på spektakel, tänkte jag.

Tankemonstren försökte envetet sätta krokben för mina ansatser. Skulle jag ha kaffetermos med mig eller inte? Kameraväska eller inte? Åka söderut eller norrut? Tömma komposten innan eller efter? Ta med plånbok eller inte? Det tog ytterligare en timme innan jag slutligen var på väg. Först i korsningen bestämde jag åt vilket håll jag skulle. Det fick bli Tjurpannan, ett säkert kort om man vill njuta av vädrets makter. Jag hoppades det ännu var tillräckligt tidigt på dagen för att slippa alla andra människor som säkerligen skulle bege sig dit för att skåda stormens krafter. När jag är i det här tillståndet är jag närmast folkskygg och slipper gärna heja på folk, eller gå på samma stig som tio andra.

Även om jag nu var på väg, och tankemonstren hade lugnat sig, kände jag ändå den där gnagande förnimmelsen av att något är fel. Att det kanske kommer att hända något hemskt vilken sekund som helst. Det fladdrade oroligt i bröstkorgen, men jag sköt det åt sidan. Jag vet ju att den känslan ger sig efterhand, bara jag fortsätter.

Jag hade en föreställning om alla vackra bilder jag skulle ta med min fina kamera. Som nästan tar bilderna av sig själv, utan att jag behöver fixa en massa inställningar eller kolla skärpa. Jag liksom litar på den. För att riktigt öka chansen att få den där SuperduperFantastisktBra-Bilden skulle jag låta den ta 12 bilder per tryck. Det fick vara värt besväret efteråt, att välja ut Pärlorna bland hundratals bilder.

När vi hade promenerat halvvägs från parkeringen till havet skulle jag ta min första bild. Då upptäckte jag att motljusskyddet var borta. Påminde mig vagt att kameran hade studsat mot bildörren när jag klev ur. Nu skulle det bli besvärligt att hålla linsen ren från saltstänk. Jag höll tummarna för att skyddet skulle ligga kvar vid bilen när jag kom tillbaka sen.

För att göra en lång historia kort kan jag säga att allt blev så som jag INTE tänkt mig. Det var folk överallt. Jag var tvungen att hålla en hund kopplad så att de inte skulle bilda hundgäng (ja, det gör de när de går lösa) och börja skälla och springa fram till folk och fä. Därför kunde jag inte ta fram glasögonen för att se hur bilderna blev när jag tryckt av. Jag hade fel mössa (för kall). Fel skor (för trånga). Jag hade inget microduk att torka av linsen med, så jag fick använda min yllehalsduk, med mediokert resultat förstås.  Och när jag kom hem och laddade över 268 bilder till min dator så visade det sig att jag tagit de sämsta bilderna på år och dar. Man kan tro att jag varit ute med en engångskamera från 80-talet.

Kände mig lite dyster en stund. Men kom sedan ihåg att lyfta mig i öronen. Så jag gjorde det bästa av situationen och jobbade på med det resultat jag fått. Här har ni några av bilderna, jag piffade till dem lite i Lightroom:

Oskärpa på ALLA zoomade bilder.

Ändå kändes det spännande att jobba fram stormkänslan i oskärpan.

Tanken med den här bilden var att fånga skummet som virvlade högt upp som snöflingor framför det stålgrå berget.

Det blev cirka 48 stycken bilder av det här motivet. Jag ville fånga superskvättet.

Fotografer vart man än såg. De kryllade likt insekter.
Jag flydde utan att välja den kloka vägen. En våg sköljde över mina fötter, över Kellies bakdel,
och hela Tess fick bada.  Efter det var hon inte lika glad som innan.

Vi plaskade genom översvämmat gräs över till berget dit troligen inga andra vågat sig.
Kellie fick springa lös, för hon kommer genast på inkallning. Hon bjöd på många fina poser i motljus med det kokande
havet i bakgrunden. Jag hann inte få fram kameran i tid (vantar, Tess i koppel, mössa ner över ögonen, torka rent linsen för tionde gången...). Men på den här bilden kan man ju låtsas att jag fick syn på en varg. 

Jag försökte med posering. Tess är ännu sur (på alla sätt). Och Kellie ville fånga vinden.

Det blev ungefär 28 bilder av det här motivet. Tess ändrade inte läge en enda gång, och Kellies huvud snurrade som en fyrbåk hela tiden. I bakgrunden ser ni alla fotograferna vid den berömda Tjurpannesjöboden. Eller så ser ni dem inte.

Om jag zoomar in ser ni dem nog bättre. Eller just det nej, oskärpan. 

Här var jag nöjd. Hundarna satt och väntade lydigt tills jag kom tillbaka efter att ha tagit förra bilden. Jag var nöjd tills jag kom hem, såg bilden i datorn och fick syn på min egen skugga. Dundermisstag som bara nybörjare gör.
Man. Ska. Alltid. Se. Till. Att. Skuggan. Inte. Kommer. Med.

Det här var storslaget. Hund i motljus. Det pampiga berget som liksom ser ut som en gigantisk möbel nedslängd i landskapet med sina vertikala ränder. Måsarna som svävar i stormbyarna. Det suggestiva ljuset.
Visst? Eller?

I lä. Därborta dundrade stormen.
Här fick jag verkligen lust att zooma in de där värstingvågorna som slog upp sina 10-meters-kaskader.
Så då gjorde jag det. Skulle bli fantastiska bilder.

Yea.
Men om vi låtsas att detta är ett kolorerat vykort från 1920?

Det var trots allt en härlig utflykt. Tjurpannan är en kraftfull läkeplats oavsett graden av tungsinne. Jag sitter ju här och skriver med glimten i ögat nu. Trots att det förlorade motljusskyddet inte låg vid bilen som jag hoppats. Det är ok. Livet är förunderligt vackert oavsett.