KIM´s liv: Som tidvattnet

Som tidvattnet böljar min ork, fram och tillbaka. Just nu intensiv ebb.

Efter läkarbesök hos företagsläkare i Uddevalla i fredags fortsatte jag till Tofvehult på östkusten. Det var ju Graceful Living-kurshelg, denna gång hos Lena på fantastiska stället Tofvehult Kafé, Konferens och Boende. Jag var helt inställd på att behöva stanna och powernappa på vägen, det är ju en bra bit att köra, men till min stora förvåning tycktes jag ha vinden i ryggen hela tiden och hann precis fram till det började.

Bland kärleksfulla systrar i en underbart välkomnande atmosfär kunde jag sedan vila på ett sätt som är svårt att beskriva i ord. När jag hämtade hundarna efter kursen på söndagkväll, hos Michael och Lukas, fick jag frågan vad jag hade lärt mig under helgen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vad hade jag egentligen lärt mig...? Det är ju inte en kurs i den traditionella bemärkelsen att jag sitter och antecknar intressanta fakta, förmedlade av en kunskapsspäckad föreläsare...

Det var mycket SAMtal, SAMvaro, SAMklang.... Vi gör saker tillsammans, reflekterar tillsammans, delar tillsammans. Inom givna ramar. Vi lär oss av varandra, med varandra, för varandra, om oss själva, för vår samtid.

Jag lärde mig nog mest hur det känns när det känns att det är ok att bara vara jag. Hur det känns när jag inte försöker vara något eller någon. Hur det känns att inte hela tiden ha den där inre spänningen, den där tonen, den där molande, pockande rösten som viskar i mitt bakhuvud att jag måste skärpa mig, anstränga mig, visa upp mig.

Det är bra att jag får känna hur det känns, för det är en oerhört ny och konstig känsla, och det är oerhört lätt att tappa bort det. Men nu vet jag hur det känns och jag ska för resten av livet sträva efter att vara i den, för jag tror att det är där, i den känslan, som jag kan uträtta saker på riktigt.

Men som alltid efter fantastiska möten eller underbara händelser kommer återhämtningsfasen. Det är lika jobbigt varje gång. När jag trivs så bra, mår så bra, känner att allt är möjligt - då vill jag vara kvar i den känslan. Vill rida på vågen. Fortsätta framåt.
Men det går ju inte, inte nu, inte jag, kanske inte heller sen, men absolut inte nu. Jag är helt slut, och kroppen skriker åt mig att vila, vila, vila, vila. Fastän jag vill göra, göra, göra.

Kroppen vinner.

Idag räckte orken till att köra mamma till Närhälsan och hem, och handla under tiden. Hon föll och gjorde illa foten för knappt två veckor sedan, men var för envis för att åka in och kolla upp det. Nu kröp hon bokstavligen (hon kan inte gå alls) till korset och fick omgående en remiss till Uddevalla. Jag är glad att hon kunde beställa en taxisjukresa till röntgen, så jag slapp ställa upp, för bara att köra henne till Tanumshede och handla på shoppingcentret var redan lite för mycket för mig just idag. När jag kommit hem försökte jag förgäves komma igång med min Att-Göra-Lista, men insåg över kaffekoppen att jag måste lyssna på kroppen. Nu ligger jag.

Tidvattnet. Man måste förhålla sig till tidvattnet. Man kan utnyttja dess rörelser, istället för att kämpa emot. Tidvattnet är starkt, omedgörligt, oumbärligt. Det följer naturlagarna, utan att grubbla över varför det inte är stabilt, stillastående. Det håller jag också på att lära mig. Inte grubbla, bara vara.