Det är passande namn. Man spelar ensam, och man behöver ha tålamod.
Jag spelar patiens sedan ett tag tillbaka. I hela mitt liv har jag endast kunnat Harpan, mormorsmor lärde mig det när jag var liten. Men det blev tråkigt. För lätt. För några månader sedan visade Richard mig en variant han fått lära sig. Den är otroligt svår, den går nästan aldrig ut. Så sällan går den ut att tre omgångar räknas som en enda omgång. Jag vet inte vad varianten heter, men den är rätt lik en variant som kallas Yukon. Man lägger ut alla korten, har ingen hög bredvid. Man får bara flytta korten om de hamnar på samma färg och samma sort. Klöver 3 får alltså endast läggas på klöver 4.
 |
| Så här ser det ut när man lagt ut alla korten |
 |
| Hjärter 9 flyttas, med hela sin "svans", till hjärter 10. Jag vänder upp ruter 2, och lägger spader 10 och 9 på spader knekt. |
 |
| Spader knekt tar med sig sin svans och lägger sig på spader dam. Och så vidare. Givetvis varierar ordningen. Jag kunde ha lagt spader knekt på spader dam direkt. Men nu blev det så här. |
Jag lär mig mycket om mitt sätt att hantera livet när jag lägger patiensen. En sak jag la märke till imorse är hur jag hela tiden letar efter lösningar: "om jag bara hade en klöver sjua, var kan jag hitta en spader trea...". Eftersom patiensen så sällan går ut är det lätt att tappa modet. Alldeles i början gick den nästan ut en gång. Det var bara ett enda kort i slutet som hindrade den lyckliga upplösningen. Jag blev som besatt och la korten flera gånger om dagen. Men det var kört. Jag tillät mig själv under en period att fuska. Fuskregeln blev att man får lyfta bort ett kort som ligger längst ner, men bara tre gånger. Då gick den plötsligt ut vid flera tillfällen, men det var inte så kul, för jag visste ju att jag hade fuskat.
Istället bestämde jag mig för att bara lägga korten utan att sträva efter att få den att gå ut. Bara njuta av handlingen, känslan i fingrarna, ljudet av korten som hamnade i sina givna högar. Flap. Flap. Flap. Det var lugnande. Det var meditativt. Jag kom på att det var ett skönt sätt att både börja och sluta dagen på. Lugna ner sinnena. Stilla den eviga tankeströmmen.
Det var i detta meditativa tillstånd som jag började lägga märke till att min hjärna var så där förskräckligt upptagen med att leta efter lösningar. Jag liksom såg på när hjärnan så envetet och automatiserat letade efter lösningar att den ibland inte såg möjligheterna. Hoppsan, där låg ju spader ess och bara väntade på att få lägga sig på spader 2. Hur länge hade den legat där, fullt synlig?
Imorse la jag ut korten för sjunde gången i rad, och en bit in i spelet bestämde jag mig nästan på ett halvt omedvetet, rentav lite uttråkat sätt för att se vilka möjligheter som skulle uppenbara sig. Jag släppte problemlösandet. Och det här låter lite Hollywoodklyschigt, men ja, givetvis gick patiensen ut. Utan fusk. Jag satt där, förvånat blinkande, stirrande medan livsläxan än en gång visades mig.
 |
| Wowkänslan. |
Ibland känner jag mig som en dum och envis åsna. Livet visar mig om och om igen hur jag kan förhålla mig så jag slipper kramp. Likt förbannat rasslar jag ideligen tillbaka i föreställningen att jag måste "lösa alla problemen". Som om de skulle lösas av att jag ständigt riktar in min uppmärksamhet på dem? Nej, just det, de blir fler. Problemen. Istället för att leta efter vilka möjligheter som uppenbarar sig. Sanningen, livsläxan kortleken visar mig är simpel: det jag riktar min uppmärksamhet mot, det växer. Bam!
 |
| Igårkväll. Hundpromenad genom byn. |
 |
| Perfektion i hamnen. |
 |
| Idag. Förmiddagens hundpromenad med gänget. Där lär vi oss också livsläxor, hundarna och jag. Kellie lär sig att människor faktiskt är snälla och oftast har något att ge. Tess lär sig att alla stora hundar inte är farliga. Båda lär sig vanligt folk- och hundvett. Jag lär mig att njuta av medmänniskors sällskap. Trots uppenbara skillnader i intressen och bakgrund. Ja, man kan säga jag lär mig samma sak som hundarna :-) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar