De är luddiga och lättflyktiga. Ändå helt avgörande. Något har vänt, djupt inne i mig.
Numera är jag inte håglös och deppig innerst inne. Inte sammanbiten eller missnöjd. Inte spänd, sur och otacksam. Inte krampaktigt duktig och redig. Inte rädd och försiktig - även om jag är extremt trött och behöver massor av tid för eftertanke och återhämtning.
Jag känner en strimma av vilja. Anar konturen av lust. Börja lita på mig.
Jag börjar, för allra första gången i mitt liv, känna mig helt, och då menar jag verkligen helt tillfreds i mitt eget sällskap. Jag behöver inte fly in i aktivitet av något slag längre. I en inre stillhet hittar jag en liten trådända. En trådstump som högst troligen leder till min inre kompass.
Jag kan liksom ana hur det kommer att kännas när jag vet vad jag vill och hur jag ska ta mig dit jag vill, utan att trassla in mig i andra människors behov, förväntningar eller åsikter. Eller mina egna.
Så många år (ett helt liv?) av ängslig osäkerhet, av en evig drift att vara till lags. Det är inget fel på andras behov eller åsikter. Verkligen inte. Det är ok, det har varit ok, jag har lärt mig massor. Om mig själv, om andra. Jag behövde nog vara i den upplevelsen.
Men nu det är skönt att slippa den där underliggande tonen i medvetandet, det där surret, som hela tiden talat om för mig att jag inte räcker, inte duger, att jag inte anstränger mig tillräckligt, att jag borde kunna skärpa mig, vara mer, göra mer, skapa mer, fixa mer.
Det är tyst och lugnt och jag andas och jag gillar faktiskt mig själv.
Beror förändringen på att jag är utmattad? Att jag bor ensam? Att jag fått smaka på konsekvenserna av mina handlingar? Att jag lyssnat på andras goda råd? Att jag börjar närma mig 50årsåldern?
Ingen aning, och det är inte viktigt längre att veta varför hela tiden. Jag lever bara, istället för att tänka på hur jag ska/borde leva.
Jag älskar att vara ute. Jag älskar att se detaljerna i naturen, att se bilderna, ta bilderna, förmedla bilderna. Det räcker så. Det är gott nog, just nu. Jag behöver bara ha en bra båt, och en kamera, och mina hundar. Och jag behöver fortsätta vara utomhus och fortsätta spåra vidare. Strimman av vilja och konturen av lust växer ju mer jag tillåter mig att släppa taget om mina inre stränga föreställningar om Hur Allt Borde Vara.
Och i just det tillståndet känner jag kärlek till allt och alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar