En vacker vårdag för rätt många år sedan lastades barn och hund i bilen och så styrdes kosan mot Hornborgarsjön. Vi ville se tranorna dansa och välkomna våren. När vi kom fram var vi inte först och vi var inte ensamma. Parkeringen var fylld med bilar, och överallt kryllade det av folk. Stämningen var högtidlig. Alla var där för samma sak som vi. Det var ganska tyst, folk småpratade lite lågmält, och man var försiktig så man inte stötte till något av de många kikarstativen. Människor log vänligt, nickade i samförstånd, men fokus låg helt på fåglarna. Jag fylldes överraskande nog av glädje och kärlek. Inte för att tranorna var så fina (för det var de absolut) utan för det vackra i att så många människor valt att vallfärda till en plats där fåglar dansar. Det var andligt på något sätt. Det var en stark känsla av gemenskap där, helt utan ord. ”Vi som firar vårens ankomst genom att köra långväga för att se på långbenta fåglar som flugit långt och nu dansar här hos oss”.
Hur kan man beskriva gemenskap? Att slå upp ordet är intressant. Det är inte så konkret; det kan användas i flera sammanhang. Det beskrivs allt ifrån som en känsla i förhållande till något, till som en beskrivning av ett helt samhälle eller folkgrupp. Den bästa beskrivningen i min smak var ”en känsla av samhörighet”, därför att min erfarenhet är att gemenskap kan uppstå varhelst vi väljer att uppfatta den.
När vi-känslan mellan människor är stark, är känslan av gemenskap stark. I grupp kan vi pumpa upp den här känslan så den blir berusande, och ibland löper den då amok, som till exempel inom lagsporter. Då byts gemenskapskänslan mot empatibefriat flockbeteende och i värsta fall våldsamheter.
Detta händer dock inte lika ofta när många människor samlas på en koncert eller en festival, och man kan fundera över vilka mekanismer som skiljer evenemangen åt. Är det så att just lagsporter påminner om krig på så sätt att det handlar om vinna/förlora? Medan att samlas runt en kulturell upplevelse utan tävlingsmomentet ger en fredlig känsla av gemenskap?
Inom en familj eller en grupp vänner kan gemenskapen fungera sammansvetsande. Man trivs ihop, gillar samma saker, har samma vanor och rutiner. Men gemenskapen kan också kännas kvävande. Tonåringar visar den fasen rätt tydligt, när de är i färd att bryta sig loss från familjen. Det paradoxala är att den som bryter sig loss ur en kvävande gemenskap ändå saknar den innan den nya gemenskapen har hittats.
Tonåringen kan vara hjärtinnerligt trött på föräldrar och syskon, men saknar dem ändå när de flyttat hemifrån för första gången. Samma sak tycks gälla för människor som bryter sig ur destruktiva gemenskaper såsom missbrukarkretsar, sekter eller våldsamma grupper. Den första tiden utanför flocken upplevs som mycket besvärlig; ja, uppenbarligen är vi människor i starkt behov av att vara i en gemenskap. Även om gemenskapen är dålig för oss, vill vi ändå känna oss vara en del av en grupp.
Går det då att träna upp förmågan att skapa eller välja den typ av gemenskap man mår bra av, utvecklas av? Handlar det kanske helt enkelt bara om att bli medveten om vad man väljer? Att bli varse att gemenskapen uppstår där man lägger fokus?
För inte så länge sedan ansåg vetenskapen att vi människor stod ”över” djuren, i intelligens och föreställningsförmåga. Men nuförtiden visar forskningen att många djur har flera egenskaper som liknar våra. De kan lösa problem, planera framåt, känna känslor, ja till och med sörja sina döda. Den kunskapen kanske har bidragit till vågen av gulliga filmklipp som sociala medier översvämmats av. Vår förmåga att känna gemenskap med djuren stärks, och veganrörelsen växer. Vi får ständigt se djur som uppvisar ”mänskliga” egenskaper. Björnen som duschar i en vattenstråle. Hunden som njuter av klippningen. Grisen som intelligent och gulligt husdjur. Kaninen som njuter av ett varmt bad i handfatet. Fisken som vill bli kliad under magen. Djur som räddar andra djur, eller barn. Vi ser egenskaper hos djuren som påminner oss om våra egna, och vi känner plötsligt gemenskap. Och det börjar kännas mer och mer fel att djuren som ska bli kött åt oss hanteras så barbariskt i köttindustrin.
Likadant är det mellan människor. Till en början kanske jag inte förstår de andra, de främmande, ”dom där”. Jag ser endast det som skiljer mig från dem. Men så fort jag fokuserar på likheterna så vaknar gemenskapskänslan. Det insåg jag extra klart häromdagen, när jag puttrade hemåt i kvällsolen i min lillla träbåt. Det är inte många båtar ute så här på hösten, och jag vinkar plötsligt ett hej till alla jag möter. Vi som är ute på havet nu, vi nickar och hälsar och känner gemenskap. Det är ju ”vi”, som är ute så här års. Medan jag inte hälsar på alla på sommaren. Då kryllar det av flytetyg, och jag hälsar endast på utvalda båtar, dvs. de jag känner, de jag gillar, och de jag beundrar. Vilket betyder att stora vräkiga lustjakter, vattenskoters och ”fula båtar” faller in i facket ”dom där”, som jag inte hälsar på. Jag skapar alltså själv en egen utvald gemenskapskrets.
Så om jag vill känna gemenskap med många, med fler, med alla? Med alltet, ja hela jordklotet?
Man kanske kan börja så smått....
Nästa sommar kan jag till exempel börja hälsa på alla båtar ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar