KIM´s liv: Tassande framsteg

Jag har inte skrivit mycket om Kellie det senaste året. Det har haft sina orsaker.
Den största orsaken har varit att jag inte har varit säker på om jag kunde ha henne. Att jag kanske till och med borde ta bort henne. Tunga funderingar, draperade i stora lass skam och skuld.

Men nu verkar något ha vänt, på riktigt. Kellie gör framsteg.

Förra sommaren flyttade hon ju in hos pappa. Det var ett sätt att försöka tackla den för mig ohållbara situationen: Kellie slappnade aldrig av, hon vaktade mig, var misstänksam på gränsen mot aggressiv mot alla andra människor och då särskilt män och barn. Hon "smittade av sig" så även Tess blev nervig och misstänksam mot allt och alla, inklusive andra hundar. Jag var utmattad redan då om än inte helt sjukskriven, och jag orkade inte hantera två hispiga hundar. Läget var ohållbart. Hur jag än gjorde kändes det som om det var stopp i hennes utveckling. Det kändes som om hon för alltid skulle vara morrig, skällig och stressad. Och hon blev syndabocken, för Tess var lugn när inte Kellie var med.

Jag kände mig inlåst. Ständigt orolig att hon skulle skrämma någon, eller, hemska tanke, bita någons barn. Hon var så gullig och kärleksfull ihop med mig. Och med Mirja. Och till nöds accepterade hon Lukas och Michael. Men det hjälpte ju inte mig. Jag kunde ju inte bosätta mig ensam i skogen med henne för att hon skulle få lugn och ro.

Hon fick flytta hem till pappa på prov, på hans initiativ. Han bor ju ensam i skogen, näst intill.... Hon var mycket rädd för honom, vågade sig in i köket för att äta, men han fick inte röra henne; hon rusade ut så fort han närmade sig. Hon höll sig mestadels utomhus. Det tog 3-4 månader innan hon accepterade honom såpass att han fick klappa henne. Ytterligare tid innan hon slappnade av och kröp upp i sängen för att få gos. Hon hade det bra där men var utomordentligt uttråkad och blev tokig av glädje varje gång jag hälsade på eller tog med henne hem några dagar. Jag kunde inte se någon märkbar förbättring i hennes beteende gentemot andra människor, och jag hade ständigt ett gigantiskt dåligt samvete.

Pappas hjärtbesvär försämrades under vintern, och i våras fick jag ta hem henne igen. Jag tänkte för mig själv att "jaja, vi får se, vi tar en vecka i taget, om det inte funkar får jag ta bort henne", och jag satte också ut en annons om omplacering.

I början när hon kommit hem var hon rakt upp och ner superglad över att få stanna kvar hemma hos mig. Men jag tyckte hon fortfarande var lika nervig gentemot andra. I somras märkte jag dock att något hade ändrats. En sommarjobbare, Pontus, hyrde ett rum i min lägenhet över sommaren, och det slog mig plötsligt att hon faktiskt inte var lika envetet rädd. Hon visade faktiskt viss nyfikenhet, och kunde komma fram och låta sig bli kliad av Pontus och hans kompisar allt oftare. Sedan kom Rikard och Sabina och bodde i två veckor och då gick det ännu bättre. Huset surrade av ungdomar som kom och gick, Rikard gosade och pratade och gav order; sitt, ligg, stanna. Det kröp i henne av läskighet men hon lydde för hon ville så gärna bli kliad lite mera. Insikten kom till mig i småportioner: hon tycktes beredd att ta till sig människor på ett nytt sätt.

Medan Kellie bodde hos pappa hade jag och Tess regelbundet börjat gå hundpromenader med andra hundägare i Grebbestad. Det var mest för att lära Tess vanligt hundvett, och hon älskade det. Hundarna får gå lösa i flocken när vi är ute i skogen, de lär sig umgås på hundvis och alla trivs. Så när Kellie kom hem fick hon ju hänga på. Hon älskar visserligen att få springa fritt men hon tycktes inte intresserad av de andra hundarna eller hundägarna från början, hon var på helspänn och höll mest koll på mig. Inte alls avig mot de andra hundarna, det samspelet fixar hon bra då hon vuxit upp som gatuhund. Men hon var inte intresserad. Och hon var till en början också mycket misstänksam mot hundägarna. Nu har de flesta av dem alltid fickorna fulla med hundgodis, och alla hundar får lite nu och då, och snart började Kellie fatta att det nog hade sina fördelar att hålla sig framme. Dessutom la hon märke till att alla hundägare var både glada och kärleksfulla, jag såg hur hon registrerade samspelet mellan hundar och människor.

Förra veckan la vi märke till hur Kellie plötslig fick glädjefnatt vid flera tillfällen under promenaden. Helt överlycklig rusade hon fram och tillbaka bland hundar och hundägare. Hon nästan lekte med några av de andra hundarna. Nästan. Men överlycklig det var hon helt klart. Och hemma har jag kommit på henne flera gånger med att leka med pipleksakerna som Tess brukar leka med. Inte länge, men ändå, hon leker, har kul. Det är nytt. Hon har aldrig lekt på egen hand. Det enda som ibland har funkat är dragkamp med tygtrasa typ, men också då bara korta stunder. Det är som om hon inte vetat hur man gör när man leker.

Idag tog jag med hundarna på en guidad vandring på Tjurpannan. Tre timmar i koppel, i långsam takt med många stopp i en tät klunga ihop med trettio okända människor. Jag var helt beredd på att behöva gå åt sidan så hon inte skulle behöva känna sig hotad av alla dessa okända människorna. Men till min stora förvåning och glädje var hon from som ett lamm. Helt lugn, inte ens när några människor sträckte ut sin hand mot henne hoppade hon till. Inga morr, inga bakåtkast, ingenting. Hon lät sig klappas av minst tre personer.

Jag inser nu att jag får ta på mig andra glasögon. Kellie är inte längre gatuhunden som är ängslig på gränsen till aggressiv. Kellie är en försiktig, nyfiken och glad hund, som dock är avvaktande mot folk hon inte känner, och osäker ihop med barn. Med kapacitet att bli en glad och trygg hund med stor aptit på nya äventyr ihop med alla slags människor.

Pappa mår bättre igen, men nu får hon bo hos mig. Jag tror tiden hos honom gjorde henne gott, det sa åtminstone en hundkännare till mig. Man kan inte börja träna hunden förrän stressen har lagt sig. Och hos pappa slappnade hon till slut verkligen av, där fanns ju inget att vakta. Ingen trafik, inga besök, inga utflykter, inga förflyttningar annat än små pyttepromenader. Det var nog bra, men nu märker jag att hon är redo att lära sig hantera både nya människor och nya situationer.

Jag är fortfarande inte säker på att jag är rätt person att äga henne. Jag hoppas fortfarande på att något pensionerat par, helst med friluftsliv och hundar som största intresse, ska dyka upp och vilja ägna all sin tid åt henne. För jag tror hon skulle behöva mer utmaningar än vad jag just nu har energi att ge.
Men jag inser med facit i hand att inget är hugget i sten. Saker kan ändra sig.

Om hon kunde ändra sig så mycket på ett år, så kanske jag också kan det :-)

(så här gick det till när vi hämtade Kellie: http://vovilolol.blogspot.com/2012/04/harig-hemfard.html )

Kellie när hon hette Greta och ännu bodde i hundhägnet
i Rumänien.

Just kommit ur transportburen som hon suttit i
i minst två dygn under resan från Rumänien till Arlanda.
Livrädd, vågade inte gå själv.
Klamrade sig fast runt Mirjas hals, och vek sedan inte från hennes sida...