De principer jag ska skriva om är: Acceptans, Ansvar, Fantasi, Förlåtelse, Försoning, Gemenskap, Generositet, Gottgörelse, Hederlighet, Hopp, Humor, Integritet, Kapitulation, Kreativitet, Kärlek, Medkänsla, Meningsfullhet, Mod, Närvaro, Pålitlighet, Respekt, Tacksamhet, Tillit, Tolerans, Tro, Tålamod, Villighet, Vänlighet, Vördnad, Ärlighet, Ödmjukhet, Ömhet, Öppenhet, Överlämnande.
Först ut är:
Medkänsla
Gnistrande klart är minnet av mammas skräck och ilska. Den liksom strålade ut från henne på ett, för lilla mig, mycket otäckt sätt. Just i den stunden lärde jag mig något nytt: djur kan känna precis som vi. Det slog ner som en bomb i mig och inget blev sig likt efter det. Jag var två och ett halvt år och ägde inte världen längre. Jag hade fått tillgång till den mänskliga förmågan medkänsla.
Efter det ägnade jag hela barndomen åt att rädda djur på alla tänkbara sätt. Byggde sjukhus av mossa till insekterna i skogen, bar hem skadade smådjur, och försökte förtvivlat övertala mina föräldrar att adoptera den helt uppenbart övergivna stackars hunden vid uteserveringen. Min medkänsla växte sig så stor att jag till och med slog ihjäl en sjuk fisk (jo, jag visste den var sjuk för den flöt i ån med magen upp!) med en stor sten en gång.
Medkänslan till andra människor var det lite si och så med för min del, då när jag var liten. Det var lättare att känna med djur än med folk, de var ju så nyckfulla - snälla ena stunden och elaka i nästa. Det där fick jag liksom träna upp allt eftersom jag växte till mig och kunde välja mina nära och kära.
Idag ser vi flyktingar överallt. Och tiggare. De är främmande, för vissa kanske skrämmande, de kommer till och med hit till vår lilla by. Genom sin blotta uppenbarelse utmanar de våra fördomar, våra rädslor och vår förmåga till medkänsla. Det är näst intill omöjligt att vända bort blicken.
Medkänsla. Förmågan att kunna leva sig in i en annan levande varelses situation. Att kunna känna med den varelsen. Om vi inte aktivt skärmar av andras elände så känner vi ju automatiskt medkänsla. Vi försöker trösta små barn som gråter, vi får ont själva när vi ser någon bli skadad, vi försöker rädda levande varelser i nöd.
Varför har vi den egenskapen? Har det varit viktigt för vår arts utveckling? Kanske rentav en av förutsättningarna? Har vi alltid haft tillgång till medkänslan? I vilken grad? Kan vi få den att växa? Hur går det till i så fall?
Eller om vi vänder på det: Var saknas medkänslan? Varför saknas den? Kan man stänga av medkänslan? Hur kan vi avgöra när det är bra eller dåligt att stänga av sin medkänsla? Vilka faktorer spelar in?
Forskaren Tania Singer har undersökt de här frågorna. Hon har kommit fram till att det finns olika nivåer av empatiska förmågor, och att de går att träna upp. Den första nivån av empati är automatisk: männniskor härmar varandra omedvetet. Gäspningar som smittar är ett tydligt exempel. Vi anpassar våra gester, sätt att tala och vanor till dem vi umgås med.
Den andra nivån av empati, medlidande, visar sig tydligt när människor vi älskar eller räknar till vår egen flock lider: vi lider med dem och vill hjälpa dem ur sitt lidande genast, så att vi slipper lida. Men undersökningarna visade att denna nivå verkar omvänt också: när människor som inte tillhör det vi kallar vår flock drabbas av lidande så kan tvärtom likgiltighet eller till och med skadeglädje uppstå. Vidare kräver medlidandet mycket energi: den som ofta känner medlidande snarare än medkänsla riskerar att bli utbränd snabbare, vilket kan vara en av anledningarna till ökande sjukskrivningar inom vård- och omsorgsyrken, enligt Singer.
Den tredje nivån av empati är medkänsla (compassion). Den yttrar sig genom att man medvetet riktar tankar, handlingar och känslor av omsorg mot den som lider, oavsett om man känner personen i fråga eller ej, oavsett om det är en vän eller fiende. Singer menar att denna förfinade form av empati kan tränas upp genom bland annat meditation och intellektuella övningar.
Medkänsla är en mänsklig egenskap. Den kommer med födseln, som en programvara i grundutförande. Det är dock inte helt självklart att man per automatik lyckas uppgradera den till den förfinade formen. När medkänslan inte är utvecklad kan det alltså upplevas som helt ok att en annan varelse lider därför att den ändå inte hör till ”oss”. Det krävs medveten träning för att kunna känna medkänsla även med främmande varelser. Så nästa gång du funderar på att gå och träna så kanske du väljer ett hardcoremedkänslepass, för då bidrar du troligen stort till världsfreden :-)
Eller bara börja prata om det. Med vem som helst kring fikabordet. Eller på arbetsplatsmötet. Eller lektionsplaneringen. Eller med barnen. Fråga bara: ”När du hör ordet medkänsla, vad tänker du på då? Vad betyder det för dig?”. Jag gissar att det blir ett spännande samtal!
Källor:
www.compassion-training.org
http://fof.se/tidning/2014/3/artikel/medkansla-och-empati-ar-inte-samma-sak
http://gracefulliving.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar