Har överlevt ännu en menstruationsomgång från helvetet. Börjar nu verkligen längta efter att det ska ta slut snart. Hur många år kvar...? Är evinnerligt trött på att gå ner för räkning nästan varje gång. Medelålders-pms i grådaskkallt novemberstril är ingen höjdare vill jag lova... Humöret nere vid fotknölarna i fem dagar, en sörja av självömkan blandat med självförakt. Sedan brakade det loss. Smärtan väckte mig två nätter i rad och blodklumparna tävlade om vem som fick tränga sig ut först. Krampont. Äckligt. Magen vred sig ut och in. Det är bara att överlämna sig åt de där uråldriga naturkrafterna. Man har inget att säga till om liksom. Det som ändå är häftigt är att veta att det går över. För vips, så var det förbi, humöret steg som sol efter åskväder, och nu tycker jag livet är spännande och intressant igen. På något sätt känner jag mig som en hjälte varje gång, en sliten men nöjd hjälte som återkommer efter en farofylld strapats.
Ryckte därmed upp mig och handlade massor med socker, mjöl och smör. Med mera. Inte min vanliga kost men här skulle bakas saffransbullar. 1a advent är en bra dag att fylla hemmet med bakdoft och govärme. Jaga bort alla onda andar. Njuta av allt jag har, och det är inte lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar