Grus igen, men livet tröstar

Ljuslågan jag njöt av häromdagen gömde sig igen. Det är ok. Jag vet att den finns där, under alla lager av ... Ja, vad det nu är.
Nu skaver det sedvanliga gruset åter mellan kuggarna. Avigt, smärtsamt.
Känner mig sliten, liten, maktlös, glömsk, ledsen. Kroppen kvider. Ålar mig inuti mitt skinn.
Det är bara att ge sig. Sluta kämpa emot, sluta tvinga fram hurtfriska positiva tankar.
Jag är utmattad, jag är sjukskriven. Måste inse det.

Vissa dagar är allt alltså helt enkelt bara skit. Trots att det ju ändå inte är det. Jag sitter till exempel inte utanför systembolaget hela dagarna och tigger. Jag har faktiskt ett väldigt bra liv. Mycket märklig känsla, att både veta och känna hur bra jag har det, samtidigt som jag tillåter mig att känna att allt är skit. Kallas det paradox? Börjar tro att det är livets mirakel...

Nåväl. Grubblerier....

Under tiden fortsätter jag göra Allt Rätt. Tar hand om mig, sover bra, äter bra, rör på mig, socialiserar mig.

Njuter av vackra naturen, av mina vackra barn, av allt jag har tillgång till. Bidar min tid. Ligger i träda. Gror min livskraft.

Hundpromenad med Tess och Kellie hos pappa.

Sorkvittring eller vildsvinsspår?

Lukas grävde igen hålet jag grävt när jag letade efter
borrhålet hos pappa. Vi trodde ejektorpumpen längst ner
i borrhålet var trasigt. Tack och lov var det inte så. Michael
upptäckte trasiga delar på den 30åriga pumpen.
Det gick att få tag på reservdelar :-)

Pappa fixade god nasi goreng. Han är superbra
kock, trots att han knappt ser. 

Lämna aldrig maten obevakad hos pappa.
Kattinvasion garanteras. Här dock bara
i form av en Gråbuse.

Mitt kök, strax innan maten. Mirja kokar
knäck. 

Efter maten. Mirja, Anders och Tess umgås.
Under köksbordet. Helt normalt.

Promenad Veddö naturreservat.

No words needed..

Leklust..

Skuttlust...!

Fina...