Dröm

Det händer alldeles för mycket just nu. I takt med att mörkret omfamnar vårt land, regnet piskar upp sig och den stora tröttheten drabbar stora som små rullar den stora förvandlingen obevekligt vidare.

Mina barn blir större. De är inga barn längre. Förtrollningen är bruten, de är magiskt självgående med blinda ögon, kloka ord och sökande gamla själar. Jag behövs än ett tag, men inte länge till.

Likt universum, den expanderande, rör sig vår familjs planetkonstellation, vidgar sig, söker nya omloppsbanor. En universalkraft som jag inte längre kan påverka. Känns det som.

Kvar skvalpar min bottenlösa  otillräcklighet - hur ska jag kunna behålla och vårda alla relationstrådar, när de inte längre spinns inom familjens garnboll? Inom hemmets trygga väggar? När familjen är upplöst?

Hur ska jag klara mig själv?

Dröm inatt:
Den kliar, den lilla bulan, finnen, knölen på mitt lår. Jag kliar på det i sömnen. Nageln får fäste i dess kant, som lossnar lite. Jag tittar. Det kommer lite blod, och jag drar lite i kanten. Det är en stor blobb, en varböld kanske? Jag drar lite till, lyfter. Så föds blobben. Jag drar och drar, den är envis, sitter fast i små trådar. Det är en vårta, en gigantisk kantarell. Det gör inte ont. Så är den loss. Fascinerat sköljer jag av den under kranen, examinerar den i detalj. Vacker är den, genomtänkt. Den längsta tråden är nog 12 cm. Den är vit, med vackra små flikar, som vingar. Jag torkar bort blodet från låret och undrar om man kan ha en så stor grop där. Utan att få problem. Men blobbkantarellvårtan bär jag med mig hela natten, i alla små drömmar som kommer och går. Den får plats i min hand. Jag är inte rädd.